Jag

behövde tydligen ett rejält gapskratt!
Fick mig ett i dag som jag kan leva länge på.

Var och hämta lilleman på dagis å på vägen mellan bilen å dagis kom den stora häxan i väster kom cyklande...hon gasta nåt men vi gick som vanligt bara vidare...väl inne på dagis börja sambon mobil spela så fin i byxfickan...ja gissa vem det var. Jo rätt gissat men svara gör vi ju inte för vi vet ju att det bara blir värre. På vägen tillbaka till bilen var det en som kom cyklade tillbaka men feg som hon är så höll hon sig 25 meter bort å så började gastandet...om det ena å det andra att vi hade lilleman med oss spelade ingen roll i hennes ögon. Det gör mig jävligt förbannad för barn har inget med dom vuxne bråk att göra what so ever!!!

MEN det roliga var ju att vi stog lite undanskumt men det gjorde inte 2 herrar med mörkare härkomst..så dom trodde ju att det var till dom hon stog å skrek. Jag å sambon ryckte ju lite på axlarna som om vi inte visste vad det handlade om. Dom så mäkta förvånade ut...å vi fnissade ganska så gott ett tag...

Men samtidigt så tycker jag ju att det är lite tragiskt att hon inte kan/vill förstå att hennes betende sätter livlånga spår i barnen.
Det är ju dom som får stå och skämmas över henne när dom är stora nog att förstå vad som skreks å vilka skällsord som används dagligen på någon som barnen älskar villkorslöst.
Det är ju inte barnen som väljer sina föräldrar utan dom vuxna som gör ett val att skaffa barn tillsammans.(omedvetet eller medvetet)

Sen att det kan gå snett av olika anledingar är ju ganska så vanligt. Men att sätta sina barn mitt i korselden det går bara så jävla fet bort i min värld.

Fnys

va tråkigt!

uber bitchen har gått i ide igen...får väl inte se henne på flera år igen...vilket jag finner väldigt tråkigt. Jag gillar ju henne. Hon får saker gjorde å saker sagda!

Well well well...hoppas bara på att hon manifesterar sig när hon behövs igen.

Har jobbar två nätter å ska göra min tredje i natt sen ledig till onsdag kväll...små tjerna å lilleman kommer ju hem imorgon s får väl se i vilket upp stressat skick dom är i denna gång tack vare modern deras.
Har hon haft ork att sms:a å ringa samt maila denna vecka så lär hon nog ha hunnit gasta å skrika ett å annat med.
Bara hatar att få hem dom i det skicket. Vet ju att nattingen blir en mardröm...å kampen om varje lite sak blir värre.

Ta bara en sån enkel sak som att man sitter still vid mat bordet...vet till 99,9% att lilleman kommer att vara som en jojo vid bordet dom första dagarna. Nu kommer det ju att bli bättre för att dagis börjar ju så han får ju mer rutiner å då brukar han känna sig mer trygg i våra som är mer lika dagis å övriga samhället.
Samt det att borstar tänderna VARJE kväll å morgon på mellan tösen...oj det är ju jobbigt. Eller att borstar håret å ha kläder som passar å matchar kommer att bli en kamp framöver igen.

Men jag längtar till skolan börjar och fritis varje dag. Alla våra rutiner finns ju där så det blir så mycket lättare att få vardagen att flyta på i lugnare mak.

Idag ska jag bara vara...ska väl ta ett samtal med sambon om vissa saker å ting...jag gillar inte att alltid vara lugn å sansad när man ska prata allvar med han...ibland vill jag skrika å vråla men vet ju att jag kommer ingen vart...kanske uber bitchen inte är så långt borta som jag tycks tro alltid...hmm tål att tänkas på...

Fuck

fan fitta bajs knulla helvete analstavs helvets jävla as liv!

Så nu känns det bättre!

*djupandas*

Går bara runt å är arg å sur å allmänt otrevlig. Vad som bubblar har jag inte ork att ta reda på tar tillvara på ilskan å hävdar min rätt till att vara en uber bitch!

Händer ju faktiskt inte så ofta nu för tiden jag är på sånt humör. Förr om åren så kunde jag ju va sån i dagar å veckor nu kanske det händer 1 gång vart 4 år eller så.
Då när det begavs sig så va jag en sån som kunde be den framför i kön att skynda sig liiiite (gärna då genom att flåsa i nacken å köra av hälsenorna med kundvagnen) för vissa här i livet var minsann viktigare än att stå i nån fuck jävla kö!
Eller ligga tätt bakom olga 87 med bilen å stressa samt göra obsena gester på en 30 sträcka varför köra långsamt lixom.

Eller när nån stackars ovetande pojk försökte sig på att ragga på mig ute i krogvimlet...he he he har många goda minnen från den tiden...många uttryck myntades då som idag är vandringsägner.

Men en gång så gick ilskan över å har efter det aldrig riktigt kommit tillbaka med samma styrka.
Jag saknar den lite faktiskt man får mycket gjort när man är arg å inte många som hävdar sig mot en heller.

Ne he ni nu ska snygga fröken ut och jaga småhundar å annat löst divande kreatur å kolla hur långt man kan sparka utan att ta sats.

Har

letat nu sen kl ½ 11 efter lusten att ta tag i disk å röran i köket...har fortfarande inte hittat den!

Vad jag däremot har hittat är en massa tidfördriv på nätet...samt prata i telefon är ju trevligt särskilt om det är med en god vän man inte hunnit prata med på hela sommaren.

Om jag tvingar mig nu till att i allafall plocka ur diskmaskinen räknas det då som ett dagsgöra å man slipper göra resten av allt det tråkiga?

Otäckt

meddelade på telefonsvararen är ju så där halv kul när man jobbat tre nätter.

Men jag måste snart ge människan en medalj för ihärdigt arbete. Vem fan skulle orka hålla på i över ett års tid...

Jag blir så jävla förbannad samtidigt som jag blir så full i skratt. Troligt att jag skulle åka över till människan å prata. Jo jo å gräset är blått på andra sidan sjön.

igår kom småtjejerna hem från sin semester i Finland med farmor. Dom vekar ha haft det jätte skönt å roligt. Att åka stora finlands båten var nog det som var mest spännande tror jag.
Så idag blir det att stå i tvättstugan med en veckas semester tvätt...sen ska jag nog ta å dra igång å städa här hemma dammsuga å skura golven...är ju så skönt när man jobbar helg att det är städat å fixat innan. Så kan man bara röja i mellan varven man råkar vara vaken å hungrig...

När

ska jag börja lära mig?

Sova är inte nåt jag behärskar tydligen...kom i säng kl halv 9 i morse å vaknar med ett ryck kl halv 1 är ju så där halv bra...

Är ju samt med sambon igen...men han fick jobba hårt för det ...men det gav mer smak så kanske ska gå och retas lite så man blir av med kliandet igen...

Varför?

envisar jag med att se det mörka i livet i stället för att glädja mig åt dom små sakerna som gör livet värt att leva?

Jag fattar ju att "dom mörka åren" satt sina spår. Som att leva med barnens far å bli psykiskt misshandlad i flera år. Jag tror ju faktiskt att mycket av min egen osäkerhet å misstro på mig själv bottnar i allt skit han intalade mig under dom åren.

Han favorit var ju att missköta sin diabetes för att få känningar sen hånskratta å mina desperata försök att ställa allt till rätta med två små barn hägnades i varsitt ben livrädda över sin fars ilska.
Det kan jag lova er att försöka övertala en man på 198cm å över 90 kg att han måste äta smörgåsarna å dricka mjölken när han spottar å fräser å skriker att man är värdelös samt allt annat han för stunden tycke passa. Å samtidigt ha ett leende på läpparna å trösta barnen å säga med lugn röst...ingen fara pappa är lite sjuk...pappa vet inte vad han säger...pappa vill inget illa. Pappa blir snart bra igen.
Dom stunderna har jag aldrig förlåtit han för å kommer aldrig förlåta han för.
Att han var elak mot mig kan jag ta men att han skrämde livet ur MINA barn kan jag aldrig förlåta. Jag insåg ju att jag inte gjorde dom nån tjänst att stanna utan tog mod till mig å kasta ut han.

Att jag sen var ett vrak å la upp en fasad om att vara lycklig å gick in i ett nytt förhållande lika kasst nåt år senare men dock inte lika destruktivt
Sen att det krascha för att han lämna mig för grannen (som va min dotters bästa kompis mamma är ju en annan historia).

Å att jag hade flera halt kassa förhållanden efter det...som han som förföljde mig till jobbet...å ville sova med mig när jag jobba natt...han som ringde å grät i veckor å månader efter jag dumpa han. Men det roligaste var ju att han importera sig en thailänska efter det. He he he.
Sen ville jag tydligen bli sett för då charma jag brallorna av en av vakterna på en av klubbarna i stan. Men insåg väl försent att jag bara var ute efter bekräftelse Men att jag hitta honom naken i soffan med en 18 åring var ju hysteriskt kul. Kunde ju ta ut mycket av min ilska på honom.

Efter det så aktade jag mig noga för förhållanden. Dejtade ju en del men dumpa dom lika fort.

Sen tröttnade jag på att bo i en småstad å flyttade tillbaka till hemstaden.
Då sprang jag på en man som jag tänkte jag kunde prova att ha ett förhållande med men när han drog fram förlovnings ringar efter 3 månader så kröp det i kroppen å jag drog mig ur fortare än kvickt.

Då kom den stora festar tiden. Gick i skola samt jobbade samtidigt. Varje ledig tid å helg som fanns gick till att festa stenhårt.
Den tiden var jävligt kul. Har många goda minnen från den tiden...

Men som allt roligt så har det en tid då det är dax att lägga ner.

Kände efter ett år eller så att det roliga var över å att jag ville ha nåt mera ut av livet. Å då bara så där hittade jag han.
(eller ja jag såg min möjlighet att få träffa å prata med han som jag så gärna ville ha 20 år tidigare)
Å se på fan...känslan av att hitta rätt bara infann sig där.

Vi har väl inte haft allt för lätt å vägen har väl varit lite väl krokig i mellanåt. Men om man se dom ljusa små stunderna å tar tillvara på tillfällen så kanske allt blir så jävla fucking grejt i slut änden!!!


ELLER?!