Rosa

är en fin färg!

Åska

dunder å brak gick jag å vänta på halv eftermiddagen men ett rejäl smäll vart det vid 21 i går på jobbet å en hastig liten skur sen va det slut på det ovädret!

Hoppas på att det regn som utlovats imorgon kommer för behöver en dag med lite regn så man får lite fräscht i trädgården igen. Både rabatterna å gräset skulle behöva en dag med regn. Å sen har jag sett att mina blommor i sten rabatten har börjat visa knopp så ska bli spännande och se hur dom blommar.

Annars så går livet sakta vidare. Men känns bättre nu efter jag jobbat lite. Men måste begära ledigt till begravningen ska jobba både natten till och natten efter å det är ju inte direkt att rekommendera

Nu ska jag mest bara släpa mig ut i värmen. Sätta mig i stolen på baksidan och sola lite. Dricka ett par koppar kaffe å njuta av vädret innan det blir för varmt.

Jag

vet inte men är väl inte som andra när det gäller sorg. Jag grät som en tok samma dag som pappa dog och dagen efter kom gråten i vågor. Och kan forfarande få kortare attacker. Men oftast blir dom bara en darr på rösten och på läppen sen klingar dom av. Jag går inte runt med en trasig skiva i huvudet som upprepar frasen pappa är död pappa är död om å om igen. Utan det ligger mer där i bakrunden i medvetandet.

Ett fakta som jag inte kan göra något åt. Men sörjt färdigt det har jag nog inte gjort på långa vägar. Tror att allt kommer fram i ljuset på begravingen. Då blir det nog tungt som fan att leva ett par dagar. Jag sörjer nog mest för dom andra som verkar ha det värre än mig. Min bror han har gråtit väldigt mycket. och gör så fort vi pratar om något som handlar om pappa. Mamma kan hålla sig ganska så samlad men hon har väldigt mycket praktiska saker att ta itu med. Syster hon grubblar nog på sitt sätt och gråter då och då. Och farfar han sörjer sin son men mest att han är kvar själv tror jag.

Jag klarar av detta men mest är jag rädd för att jag ska hamna i ilskan. Ni vet då när man är arg över att pappa lämnat oss. Det är jag lite rädd för faktiskt. För då kan ju ilskan gå ut över dom som faktiskt inte vill nåt annat än att hjälpa mig.

Men ringer varje kväll och kollar läget med syrran och mamma. Bror han får jag raprorer i från mamma och syster varje gång jag pratar med dom så ringer han nån gång då och då istället så han får landa lite.

Men här hemma går allt i sin vanliga lunk. Äta skita sova. Bråka med barn å tjafsa med tonåringar. Städa tvätta laga mat å dricka mängder med kaffe. Så går man och lägger sig och visan startar om. Men som tur är ska jag jobba två nätter lördag och söndag så ska bli skönt att få lite annat att tänka på. Sen är jag ledig till på torsdag. Sen ledig över helgen men är faktiskt ledig dom två första dagarna ungarna åker till sin mor i tre veckor så vem vet kan ju hända vi planerar in nåt trevligt då...

Huvudet

består av en myrfarm...tankarna går kors och tvärs. Långa stunder går det bra sen nåt litet gör att gråten bubblar upp. Men det jag fruktats mest för är färdigt..bara fin justeringen kvar. Nämligen begravingen. Vi var där idag. Vi gjorde klart annonsen till tidningen, vi valde kista, vi valde blommor.

Vi diskutera detta med minnes stund efteråt, men jag har sagt hela tiden nej inget sånt vi bjuder in alla till kyrkan sen förvinner vi. Vi kommer inte orka vara sociala efter akten i kyrkan. Men mamma och syster tyckte det skulle vara bättre att ha litet i kyrkan och sen va alla välkomna till minnesstuden som ville. Men jag försökte förklara redan i går att det är inte lämpligt. För har man privat i kyrkan så får ingen skicka blommor eller nåt. Så det begränsar väldigt mycket och jag anser att alla har rätt att säga sitt farväl i kyrkan. Hon på begravnings byrån upplyste mamma och syster samt min bror om att ska man ha privat i kyrkan så stänger man ute alla som inte räknas somnärmast sörjade. Dvs Jag min sambo mina barn min syster hennes barn min bror hans barn mamma och farfar. Så dom förstog att ha öppen kyrka för dom som vill ta sitt farväl får göra det sen så kan vi försvinna om vi vill. Är nog det enklaste i allafall. Eller stå kvar och prata med dom man vill och orkar prata med.

För vi vet faktiskt inte hur många som kommer. Det kan komma 10st och det kan komma 200st om det vill sig. Pappa hade ju ett brett bekantskaps nät. Han hade jobbat på många ställen han har varit med i många föreningar och skaffat sig vänner både kors och tvärs så att alla är välkomna i kyrkan och om man inte vill skickar blommor känns enklast.

Vi har några udda idéer ang just akten i kyrkan och ska väl göra mitt bästa för att många av dom ska bli bra. Men är i valet och kvalet om jag ska skriva ihop ett tal. Jag är ju inte världsbäst på att skriva tal men ändå känns det som nåt jag måste och borde göra för att få ur mig all sorg. Men jag får ihop några ord och meningar här och där men så tar det stopp, så går det några timmar så fylls det på igen med nåt jag vill ha med så i denna takt så kanske det blir ett hyfsat tal ändå.

4/7-10

Kl 15 dog min far. Han har var lite krasslig dom senaste månaderna men inte värre än att han som den envisa röda gris han va kämpa på. Men idag på förmiddagen var han sämre så min mamma och min bror och syster tvinga han att åka till sjukhuset. Men han vill promt inte åka ambulans så min mamma och min bror skulle köra han in. Men dom hann inte ens ut på stora vägen innan mamma insåg att han behöver vård nu så hon ringde ambulansen som skulle möta dom vid stora vägen.

Dom möttes och pappa gick över till ambulansen för han insåg att han inte mådde bra. Han fick syrgas och dom satte på ekg. Ambulans föraren och sköterskan bestämde med mamma att hon och bror skulle möta upp på sjukhuset.

Mamma ringde mig och berätta att dom var på väg men att det nog inte var nån fara. Jag sa till henne ring om det är något så kommer jag och möter upp. Min syster ringde strax efter och vi prata lite om hur envis han var och att vi skulle åka in lite senare och lösa av mamma och bror.

Men bara några minuter senare ringer min syster igen. Jag svarar med hjärtat i halsen och det jag befarat va sant. Min far min hjälte dog bara minuter efter han kommit fram till sjukhuset. Dom hade försökt starta hjärtat medmaskiner och medicin men ingen hjälpte. Hans hjärta var bortom all räddning så han somnade in.

Jag kastade mig in till sjukhuset fick med mig min son. Bad sambon ringa min dotter. Väl på sjukhuset gick jag och min son in och mötte mamma och bror. Vi kramades och grät jag kände mig helt chockad. Min pappa. Borta. Död. Jag gick ut och mötte min syster och ringde min sambo för att höra om han pratat med min dotter. Och hon hade åkt raka vägen till akuten men vi måste ha gått om varann. Så jag och min syster gick in vi kramades vi grät vi pratade. Vi hade en jättebra sköterska i rummet.

Hon hjälpte oss alla att få säga adjö till våran far.

Han låg fridfull och stilla. Och jag kunde inte låta bli att klappa på han dra fingrarna genom hans hår, prata med han. Vi stog där gemensamt som familj och sa våra adjö. Jag grät och va stolt över mina stora barn. Dom som följde med in och sa adjö till sin morfar. Och att dom orkade finnas där för mig, sin moster och morbror. Och för sin mormor. Men mest av allt är jag stolt över att dom sökte sig till varann
i sin sorg.

När vi sagt våra adjö så va vi tvunga att gå upp till farfar som är inlagd på sjukhuset och berätta den sorgliga nyheten att hans son dött snabbt och oväntat. Där stog vi en stund. Förklara om och om igen att hans som våran far mammas make hade dött. Efter ett par minuter så börja han förstå vad vi sa. Innan vi gick in till farfar så pratade vi med en av sköterskerna på avdelningen om att när vi går så får nog någon stötta honom en stund.

Jag såg på min mamma efter ca 15 minuter att nu behöver hon hem. Gick iväg och hämta sköterskan och sa till henne att vi måste gå mamma behöver åka hem. Vi alla behöver åka hem. Så hon kom och tog över och pratade med farfar. Så han hade en duktig sköterska som tog hand om honom när vi gick men jag kände bara att mamma behöver åka hem. NU innan verkligheten kommer i kapp henne allt för mycket. Vi gick ner mot bilarna jag tog min bil och dom sina. Jag satte mig bakom ratten och började köra jag hann ca 50 meter innan ful grinandet kom. Jag körde väldigt lugnt och försiktigt hem.

Väl hemma kastade jag mig nästan i famnen på min sambo och gtät grät till jag trodde huvudet skulle sprängas. Min far min hjälte min klippa är borta han är död.

Jag ringde min bästa vän och berätta vad som hänt och grät lite till. Jag ringde min fruga och betätta vad som hände hon brast ut i gråt och kunde inte förstå att min pappa han den satrke man är död.

Jag har pratat med barnen stora som små jag har svarat på frågor i tusen tal. Jag har gråtit till jag fått ont i huvudet. Jag har kramats med min sambo som han skulle kunna få min far tillbaka. Men inget kan göra så att min far kommer tillbaka han liv är över nu lever han kvar i våra minnen.

Jag saknar dig far och tom rummet du lämnar efter sig är större än vad jag någonsin förstått kunna vara möjligt!

Kassmyra

blåberget och lemunda smaka lite på dom ort namnen...dom passera vi när vi tog oss en tripp ner till Gränna med de små...dit va tjatet när är vi framme...vad ska vi bada...när är vi framme...osv osv. Vi stanna i Vadstena och tog oss en ben sträckare och åt våran matsäck i Vadstena klosters gamla rosen trädgård..lukta ljuvligt där.

Sen drog vi vidare. Nere i gränna gick vi en sväng åt fel håll sen åt rätt håll stanna till på ett av polkagris fabrikerna och titta men vi valde att inte låta dom bränna sina pengar där utan i en av dom lite mindre så fick dom se även ett till ställe som gjorde grisar. Då slog beslut monstret de små...för priset av en hundring så fick man välja 4 st grisar en burk med karameller och en strut och tre små klubbor...oj oj oj vad ska man välja för smak...jag valde till mina men tog en burk med salta till mig själv...sambon han fräste till och köpte 14 st...å tror han tänkt äta alla själv å sen hamna i socker koma...

Satte oss å åt varsin mjukglass som för övrigt nog tjejerna inte han känna vad dom smaka innan det va tomt i deras bägare..lilleman han fick en liten men valde ändå att inte äta upp sin...å det han inne stoppa i munnen det hamna på tröjan mina fingrar å på ryggsäcken...å ändå kasta jag nästan halva hans.

När vi satt där oh kollade ut över vättern så tyckte jag att vi kan väl åka ner till hamnen och se vad en tur över till visingsö kostar?! Sagt och gjort Åkte ner för den läskigste parkering jag sett. det va som att köra ner för ett stup rakt ner på gatan.

Nere vid hamnen missa vi färjan med så där 4 minuter och stå i 32 gradig värme med tre små och vänta i ca 30-40 minuter kändes inte så lockande. Valde att säga nej vi åker hemåt och hittar en plats att bada på vägen hem. Sagt och gjort.

Då börja de stora jakten på en lämplig bad plats...sambon släpade ju med sig datorn och modem så han satt å kolla kartor och flyg foton...och han hitta en bra ställe...så styrde kossan mot vattnet...men när vi kommer fram till avfarten då är det ett lite väg bygge där så får åka några hundra meter till och vända för att kunna komma till bad platsen Men väl inne på vägen är det en riktig ko stig...som sluta vid en ko hage å ingen badplats...så jag fick backa bak bilen så där en 150 meter innan det kom en liten större kant så jag kunde vända rätt skutan på.
Jävla taskig kart läsare jag har!!!

Då gjorde jag det bästa beslutet av alla och sket i vad den ständige kartläsaren sa och bestämde helt själv att nej vi åker till Harge badet ligger visserligen en bit bort men är på hem vägen och jag vet att där kan alla tre bada utan att jag får hjärtat i hals gropen å vad dom bada och va skönt det va att få lite svalka efter många mil i stekhet värme.

Sen hem kasta igång maten fram med mat på bordet sen äta och få in små i duschen låta dom rasa av sig lite energi på studsmattan och sen sitta och kolla film en stund. Lägga lilleman och lagom när han kom till ro och somnat snällt plingar det på dörren oh tjejernas kompis står dör kl kvart i nio...öhh okej hur säger man snällt till att du klockan är sen och dom är uppe på övertid redan kan du gå hem? För jag vill ha en tyst och lugn kväll med barn som sover så vi vuxna kan få krypa under täcket å sova för nåt annat spännande orkar man inte i denna värmen. Men nej man är snäll och låter dom leka en stund men så får man surt sen för att gå och lägga sig rutinen blev fel så då ska det bråkas och tjafsas ett bra tag innan det kan slappnas av å sova...att somna när kl är över halv elva när man är under tio är alldeles för sent!

Men dom får igen för imorgon ska vi på kurs och lära sig hur man ska göra för att övingsköra...för utan att gå den kursen så får man inget tillstånd. Å det måste man ha för att vara laglig och sånt måste jag ju tänka på att vara numera...
Så det är tre små som blir upphämtade tidigt i morgon av framor för att göra nåt medans vi är på kurs så imorgon kväll är det nog tre små som inte orkar annat än att gå och sova tidigt ha ha vad skönt det ska bli.

Men lovar att aldrig åka så långt i bil med tre små i sån värme igen!

444

st inlägg har jag hunnit med sen jag startade blogga. Duktigt gjort...men kanske inte så konstigt endå med tanke på all kaos som tycks hända i våran underbara familj!

Har gjort två nätter på sommar schemat och två dagar så känns nästan som jag kan jobbet. Men nya utmaningar kommer ständigt. Men oftast gäller det bara att använda sunt förnuft. Så när jag kommer hem känner jag mig nöjd. Nåt som faktiskt var länge sen jag kände så efter en avslutad arbetsdag.

Men nu hägrar en ledig helg med vakert väder!