Jämställt?

Jag städar och tvättar jag plockar och jag grejar jag lagar mat och jag fixar. Sambon hjälper till han med...men jag hjälper aldrig till med att tvätta bilen eller greja i trädgården. Varför då kan man ju då undra.

Jo det är så enkelt att går jag in i hans områden så hänger han över och ska instruera hur man bäst gör saker. Så jag har tröttnat. Och skulle jag ta fram borrmaskinen och fixa så hängarna i vårt rum samt knopparna på garderoberna hamnar dit dom ska skulle han komma som ett skott och tala om vad för fel jag gjorde. Så jag rör inget sånt längre. Har tappat lusten för att greja med verktyg sen så är det ju det att han sprider ut allt i hela lägenheten samt ute och i förrådet...han har ingen koll på vart han har nåt snart...för jag har slutat lägga sånt på rätt ställe. Har han inget intresse av att hålla ordning på sina verktyg så varför ska jag se till att allt hamnar på sin plats.

Men i helgen tänkte jag vara lite ful. När han drar till jobbet så tänker jag borra upp både krokarna och knopparna. För är han inte hemma kan han inte säga nåt!

Så

ser jag ut i en 4½ årings ögon...tja är ju jämn tjock och rätt så lång...dock väldigt korta tax ben...

Jo

fick pratat lite med sambon igår...och nån väska är inte packad än. Fick väl ur mig det mesta och jag erkänner...det blir en ond cirkel...jag blir sur och grinig och drar mig undan. Sambon gör trevande försök och jag vill att han ska kämpa lite men han tar det som ett totalt nej och backar undan. Och jag blir mer sur. Så visst en del är mitt fel det kan jag erkänna. Men han börjar inse att allt kan inte vara på hans premisser utan han måste börja mötas halva vägen. Att grunden är ju så pass mycket värd att den är det bästa vi har så att ta den enkla vägen och trava på och låta saker förfalla är inte så smart.

Men vi har lovat varandra att från och med idag så måste vi en gång om dagen säga nåt man är glad över att den andra har gjort. För att börja komma ur den onda cirkeln. Nånstans måste man ju börja och varför inte börja med att visa varandra uppskattning.

Det

gick så där det dära pratandet.
sambon gick in i försvars läge på en gång och gick till anfall för att dra fokus från det vi behövde prata om...försökte ta upp det igen senare när vi gått och lagt oss men fick till svar...men vad jag va på väg och somna. Idag verkar det som han låssas att det regnar.

Suck. Men tänker inte ge mig. För en gång skull så måste vi nog bli riktigt osams innan vi kan lösa nåt och komma tillbaka igen. För nu får det vara bra. Det går inte längre.

Hade

ju tänkt att vara snäll och tacka ordentligt för datorn men det satte de tre små stopp för genom att börja krångla när dom skulle gå och sova. Så nehe blir inget med det. Sorry sambon. Men gissar på att han inte skulle orkat ändå. Eller haft värk i stortån eller haft blodförlust.

Oj

nu är det bäst jag börjar öva på mina gymnastiska kunskaper...sambon köpte mig en ny dator idag...

Fan

va dum jag är...idag kom jag på varför jag går runt och är så deppig.

Jag måste ju ta tag i nåt jag inte velat göra på många många år. och det kommer kosta mig...både det att vara borta från jobbet och att själva tandläkaren kostar ett arm och två ben. Och så närmar sig jul och alla födelsedagar. Visst jag kunde vara smart och lägg ner lite pengar och köpa det mesta nu innan sen så ta och boka tid och göra behandlingen hos tandläkaren strax före jul och så på så sätt ha råd med allt...men alla funderingar och tankar gräver ett hål inom mig...jag vill ju aldrig vara den som gör att barnen inte får allt dom förtjänar. men nån form av lösing hittar jag väl på...nånstans trollar jag med knäna och vips så fixar det sig...ska bara tänka ut hur jag trollar.