Hur många fel kan en förälder göra å ändå ruska på sig å gå vidare å aldrig få ta konsistenserna av sina handlingar?
Och varför när man själv gör ett litet fel ska straffas i åratal?
Känns ganska så tröstlöst att alltid va den som fångar trasiga barn å lagar ihop dom å sen ska den som skadat barnen stå där och stå sig för bröstet å ta åt sig äran?
De smås mamma trampar gång på gång på barnens känslor. Förnedrar och spottar på dom å så får barnen stå med mössan och bocka å buga å be om ursäkt.
Och efter står vi och förklarar tröstar och stället till rätta.
Och så sambons flathet över att ge efter för hennes rätt att träffa barnen. Inte skydda barnen från henne. Gör mig förbannad! Så in i helvets förbannad!
Sambon han är duktig på att hjälpa till halva vägen...men som vanligt att slutföra är inte hans styrka.
Som att stå för sina nej fullt ut. Det gör mig as arg för vem är det som får se till att nej får fortsätta att vara ett nej? Jo jag!
Sambon vägrar att förstå att han kan inte ge efter innan alla punker på listan är uppfyllda.
Det är ju så enkelt att står han aldrig för hela resan fram till mål lär sig aldrig barnen heller att man måste slutföra det man lovat att göra.
