Long

Time no see

Har ju inte samma behov att vräka ur mig saker som förr.

Vet inte om det är för att man har landat lite mera eller om det är för att man har släppt å pratar mer med mina vänner.

Att dom orkar lyssna på allt mitt gnäll förstår jag inte alltid men det gör dom.

Men just nu är det många tankar å många funderingar som måste komma i rätt ordning innan jag ens vill sätta ord på dom.

Det är lilleman som måste genomgå en lång utredning å många tester å prover innan vi får alla frågetecken kring varför han pratar som en 2 1/2 åring inte som den snart 8 åring han är. Hör han sena utveckling i allt det övriga ihop med allt eller är det olika saker som spelar in.

Allt sånt ska ta reda på innan vi kan få rätt hjälp.

Sen stora lilltösen är hon ett ascberger barn eller är hon bara väldigt egen?

Ska lilla lilltösen få ordning på sin oro över allt hennes mamma har raserat för henne?

Ska den vandrande vålnaden nån gång få röven från skrivbordsstolen å flytta hemifrån.?

Ska sambon sluta gå runt med huvudet i molnen å börja se att han åxå har ansvar för hur hemmet ser ut?

Som sagt många saker som ska redas ut innan jag kan börja andas normalt.

Jag

IUndrar jag...

Hur många fel kan en förälder göra å ändå ruska på sig å gå vidare å aldrig få ta konsistenserna av sina handlingar?

Och varför när man själv gör ett litet fel ska straffas i åratal?

Känns ganska så tröstlöst att alltid va den som fångar trasiga barn å lagar ihop dom å sen ska den som skadat barnen stå där och stå sig för bröstet å ta åt sig äran?

De smås mamma trampar gång på gång på barnens känslor. Förnedrar och spottar på dom å så får barnen stå med mössan och bocka å buga å be om ursäkt. 

Och efter står vi och förklarar tröstar och stället till rätta.

Och så sambons flathet över att ge efter för hennes rätt att träffa barnen. Inte skydda barnen från henne. Gör mig förbannad! Så in i helvets förbannad!

Sambon han är duktig på att hjälpa till halva vägen...men som vanligt att slutföra är inte hans styrka.

Som att stå för sina nej fullt ut. Det gör mig as arg för vem är det som får se till att nej får fortsätta att vara ett nej? Jo jag!

Sambon vägrar att förstå att han kan inte ge efter innan alla punker på listan är uppfyllda. 

Det är ju så enkelt att står han aldrig för hela resan fram till mål lär sig aldrig barnen heller att man måste slutföra det man lovat att göra.

Jag

Funderar å funderar.

Vad driver vissa människor? Varför gör dom vissa val?

Varför tänker dom inte längre än sin näsa räcker?

Förstår dom inte att deras handlingar får konsistenser?

Eller väger handlingen mer än  konsekvensen?

   

Att

Bli så arg så man stammar är inte kul. 

Sen när den man blir arg på är 12 år å mest rycker på axlarna skyller på mig att det finns regler?!? 

WTF? Inte jag som va på möte i skolan å bestämde nåt utan 12 åringen själv å pappa och lärare.

Jag följer bara det dom kommit överens om.

Blir så jävla arg över att behöva vara den som ALLTID får skit för nåt som inte jag varit med och bestämdt.

Helt

Fantastiskt!

Jobbat hela helgen varit hemma typ å sovit å dragit tb till jobbet å tio minuter innan jag ska gå hem för helgen får man ett sms från sambon som frågar...vad ska vi äta?!?!?

Hur fan ska jag veta det? Jag har fan inte knappt varit innanför dörren på hela helgen!

Suck jag bor fan med 7 ungar som inte kan tänka själva!

Det

Är inte en dans på rosor att ha en 19 åring med en mat å sov klocka som blir arg grinig å folkilsken när maten är mer än 45 minuter försenad!

Å idag är maten snart mer än 2 timmar försenad.

Sliter snart ut tungan för att låta bli att säga nåt jag antagligen lär få ångra bittert lång tid fram över...

Att

Ligga lite på pikalurven å små gräla med sambon till kl 02 känns så där smart kl 08 när mistluren vaknar.