Om

man inte är beredd att kämpa ska man inte vara i ett förhållande. Man ska aldrig heller starta ett förhållande om man inte är beredd att prata om hur man mår och varför. Detta är jag fullt övertygad om. Och är inget jag rädds på någotvis.
För i ett förhållande är det självklart att man har sina motgångar. För annars vore det konstigt, man är ju två individer som utvecklas olika och reagerar olika på situationer man hamnar i.
Jag som (som många av mina vänner vet) lever ju en aningen annorlunda pga ett ex som tyvärr inte går att sudda ut ur bilden helt pga barn.
Denna person gör ju det att jag mår skit emellan åt för det förpestar en hel del av vårat liv. Men denna gång var det extremt hur långt ner jag trilla, men det värsta var att jag glömde det viktigaste av allt!!
Att mina vänner faktiskt vill hjälpa mig även om dom inte kan göra så mycket så bara att få prata hjälper ju. Men det jag faktiskt grämer mig mest är att jag jag stängde ute pojkvännen. Han som inte vill något hellre än att jag ska må bra och att vi pratar om vad som på går och hur vi uppfattar sakerna som händer.
För när jag väl tog tag i saken och öppna mun och prata så blir det ju så mycket bättre, inga problem är för stora för att inte kunna överkomma tillsammans!