Satt

i bilen på jobbet å så kom denna .låt strömmande ut högtalarna.. och saknaden av en vän som klippte av kontakten mellan oss utan att ens prata med mig...en vän jag hade i 25 år en som kände mig utan å innan som jag visste fanns där dag som natt i mörka stunder som i ljusa stunder...det va hon som satt vid min sida på pappas begravning när sambon fick de små kastade i famnen utav deras mamma...å inte kunde finnas där för mig...det va hon som fanns vid min sida när jag ja övertygad om att min dotter inte skulle överleva sin 1 års dag... Å nu vet jag faktiskt inte riktigt varför hon valde att klippa kontakten...jag har mina misstankar men kan ju bara spekulera vilt hon klippte bara en dag...å jag tänkte att ok hon hör nog av sig och så pratar vi om saken när det har lugnat ner sig. Men nu har det gått över ett år å hon vill fortfarande inte ta upp kontakten. Jag har ju fått höra från andra gemensamma vänner om vad det hela beror på...men fortfarande så känns det så himla konstigt...att hon bara valde att ta bort mig den som hon nog ändå hade närmast hjärtat. Hur jag än vrider och vänder så kommer jag tillbaka till den punkten att hon inte kunde ens prata med mig...utan bara nej det blir jobbigt jag väljer att inte ta i det å kasta 25 års vänskap i soptunnan...just det förstår jag inte och kommer nog aldrig förstå. Men hon är saknad...å så saknad men måste ju låta henne ta första steget...jag kan inte ta tillbaka henne om inte hon tar första steget å sträcker ut ett lillfinger.