sprang på en gammal bekant som va med den dagen jag träffade mina barns pappa...och det är väl okej på sätt och vis bara det att jag får upp massa gamla minnes bilder från dom 8 år jag stog ut med barnens pappa...å jag blir så arg på mig själv...mycket att dom saker han orsakade mig har jag förlåtit mig själv för men allt skit han fått ugnarna att stå ut med kan jag inte förlåta han för.
Men nu är ju båda så pass stora att dom själva kan bilda sin egen uppfattning om sin far. Jag har hållt tyst i många år...aldrig låtit min egen uppfattning spegla deras relation utan den har han kastat rakt ner i soptunnan själv. Så jag kan inte sörja det men jag kan sörja det faktum att jag trots allt gjorde ett val att skaffa två barn med den mannen, men jag blir arg för han har fått så många chanser men aldrig tagit dom på allvar. Alltid något annat som varit viktigare än sina egna barn.
Det kommer jag aldrig förlåta han för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar