Varför?

envisar jag med att se det mörka i livet i stället för att glädja mig åt dom små sakerna som gör livet värt att leva?

Jag fattar ju att "dom mörka åren" satt sina spår. Som att leva med barnens far å bli psykiskt misshandlad i flera år. Jag tror ju faktiskt att mycket av min egen osäkerhet å misstro på mig själv bottnar i allt skit han intalade mig under dom åren.

Han favorit var ju att missköta sin diabetes för att få känningar sen hånskratta å mina desperata försök att ställa allt till rätta med två små barn hägnades i varsitt ben livrädda över sin fars ilska.
Det kan jag lova er att försöka övertala en man på 198cm å över 90 kg att han måste äta smörgåsarna å dricka mjölken när han spottar å fräser å skriker att man är värdelös samt allt annat han för stunden tycke passa. Å samtidigt ha ett leende på läpparna å trösta barnen å säga med lugn röst...ingen fara pappa är lite sjuk...pappa vet inte vad han säger...pappa vill inget illa. Pappa blir snart bra igen.
Dom stunderna har jag aldrig förlåtit han för å kommer aldrig förlåta han för.
Att han var elak mot mig kan jag ta men att han skrämde livet ur MINA barn kan jag aldrig förlåta. Jag insåg ju att jag inte gjorde dom nån tjänst att stanna utan tog mod till mig å kasta ut han.

Att jag sen var ett vrak å la upp en fasad om att vara lycklig å gick in i ett nytt förhållande lika kasst nåt år senare men dock inte lika destruktivt
Sen att det krascha för att han lämna mig för grannen (som va min dotters bästa kompis mamma är ju en annan historia).

Å att jag hade flera halt kassa förhållanden efter det...som han som förföljde mig till jobbet...å ville sova med mig när jag jobba natt...han som ringde å grät i veckor å månader efter jag dumpa han. Men det roligaste var ju att han importera sig en thailänska efter det. He he he.
Sen ville jag tydligen bli sett för då charma jag brallorna av en av vakterna på en av klubbarna i stan. Men insåg väl försent att jag bara var ute efter bekräftelse Men att jag hitta honom naken i soffan med en 18 åring var ju hysteriskt kul. Kunde ju ta ut mycket av min ilska på honom.

Efter det så aktade jag mig noga för förhållanden. Dejtade ju en del men dumpa dom lika fort.

Sen tröttnade jag på att bo i en småstad å flyttade tillbaka till hemstaden.
Då sprang jag på en man som jag tänkte jag kunde prova att ha ett förhållande med men när han drog fram förlovnings ringar efter 3 månader så kröp det i kroppen å jag drog mig ur fortare än kvickt.

Då kom den stora festar tiden. Gick i skola samt jobbade samtidigt. Varje ledig tid å helg som fanns gick till att festa stenhårt.
Den tiden var jävligt kul. Har många goda minnen från den tiden...

Men som allt roligt så har det en tid då det är dax att lägga ner.

Kände efter ett år eller så att det roliga var över å att jag ville ha nåt mera ut av livet. Å då bara så där hittade jag han.
(eller ja jag såg min möjlighet att få träffa å prata med han som jag så gärna ville ha 20 år tidigare)
Å se på fan...känslan av att hitta rätt bara infann sig där.

Vi har väl inte haft allt för lätt å vägen har väl varit lite väl krokig i mellanåt. Men om man se dom ljusa små stunderna å tar tillvara på tillfällen så kanske allt blir så jävla fucking grejt i slut änden!!!


ELLER?!