Kl 15 dog min far. Han har var lite krasslig dom senaste månaderna men inte värre än att han som den envisa röda gris han va kämpa på. Men idag på förmiddagen var han sämre så min mamma och min bror och syster tvinga han att åka till sjukhuset. Men han vill promt inte åka ambulans så min mamma och min bror skulle köra han in. Men dom hann inte ens ut på stora vägen innan mamma insåg att han behöver vård nu så hon ringde ambulansen som skulle möta dom vid stora vägen.
Dom möttes och pappa gick över till ambulansen för han insåg att han inte mådde bra. Han fick syrgas och dom satte på ekg. Ambulans föraren och sköterskan bestämde med mamma att hon och bror skulle möta upp på sjukhuset.
Mamma ringde mig och berätta att dom var på väg men att det nog inte var nån fara. Jag sa till henne ring om det är något så kommer jag och möter upp. Min syster ringde strax efter och vi prata lite om hur envis han var och att vi skulle åka in lite senare och lösa av mamma och bror.
Men bara några minuter senare ringer min syster igen. Jag svarar med hjärtat i halsen och det jag befarat va sant. Min far min hjälte dog bara minuter efter han kommit fram till sjukhuset. Dom hade försökt starta hjärtat medmaskiner och medicin men ingen hjälpte. Hans hjärta var bortom all räddning så han somnade in.
Jag kastade mig in till sjukhuset fick med mig min son. Bad sambon ringa min dotter. Väl på sjukhuset gick jag och min son in och mötte mamma och bror. Vi kramades och grät jag kände mig helt chockad. Min pappa. Borta. Död. Jag gick ut och mötte min syster och ringde min sambo för att höra om han pratat med min dotter. Och hon hade åkt raka vägen till akuten men vi måste ha gått om varann. Så jag och min syster gick in vi kramades vi grät vi pratade. Vi hade en jättebra sköterska i rummet.
Hon hjälpte oss alla att få säga adjö till våran far.
Han låg fridfull och stilla. Och jag kunde inte låta bli att klappa på han dra fingrarna genom hans hår, prata med han. Vi stog där gemensamt som familj och sa våra adjö. Jag grät och va stolt över mina stora barn. Dom som följde med in och sa adjö till sin morfar. Och att dom orkade finnas där för mig, sin moster och morbror. Och för sin mormor. Men mest av allt är jag stolt över att dom sökte sig till varann
i sin sorg.
När vi sagt våra adjö så va vi tvunga att gå upp till farfar som är inlagd på sjukhuset och berätta den sorgliga nyheten att hans son dött snabbt och oväntat. Där stog vi en stund. Förklara om och om igen att hans som våran far mammas make hade dött. Efter ett par minuter så börja han förstå vad vi sa. Innan vi gick in till farfar så pratade vi med en av sköterskerna på avdelningen om att när vi går så får nog någon stötta honom en stund.
Jag såg på min mamma efter ca 15 minuter att nu behöver hon hem. Gick iväg och hämta sköterskan och sa till henne att vi måste gå mamma behöver åka hem. Vi alla behöver åka hem. Så hon kom och tog över och pratade med farfar. Så han hade en duktig sköterska som tog hand om honom när vi gick men jag kände bara att mamma behöver åka hem. NU innan verkligheten kommer i kapp henne allt för mycket. Vi gick ner mot bilarna jag tog min bil och dom sina. Jag satte mig bakom ratten och började köra jag hann ca 50 meter innan ful grinandet kom. Jag körde väldigt lugnt och försiktigt hem.
Väl hemma kastade jag mig nästan i famnen på min sambo och gtät grät till jag trodde huvudet skulle sprängas. Min far min hjälte min klippa är borta han är död.
Jag ringde min bästa vän och berätta vad som hänt och grät lite till. Jag ringde min fruga och betätta vad som hände hon brast ut i gråt och kunde inte förstå att min pappa han den satrke man är död.
Jag har pratat med barnen stora som små jag har svarat på frågor i tusen tal. Jag har gråtit till jag fått ont i huvudet. Jag har kramats med min sambo som han skulle kunna få min far tillbaka. Men inget kan göra så att min far kommer tillbaka han liv är över nu lever han kvar i våra minnen.
Jag saknar dig far och tom rummet du lämnar efter sig är större än vad jag någonsin förstått kunna vara möjligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar