Jag

vet inte men är väl inte som andra när det gäller sorg. Jag grät som en tok samma dag som pappa dog och dagen efter kom gråten i vågor. Och kan forfarande få kortare attacker. Men oftast blir dom bara en darr på rösten och på läppen sen klingar dom av. Jag går inte runt med en trasig skiva i huvudet som upprepar frasen pappa är död pappa är död om å om igen. Utan det ligger mer där i bakrunden i medvetandet.

Ett fakta som jag inte kan göra något åt. Men sörjt färdigt det har jag nog inte gjort på långa vägar. Tror att allt kommer fram i ljuset på begravingen. Då blir det nog tungt som fan att leva ett par dagar. Jag sörjer nog mest för dom andra som verkar ha det värre än mig. Min bror han har gråtit väldigt mycket. och gör så fort vi pratar om något som handlar om pappa. Mamma kan hålla sig ganska så samlad men hon har väldigt mycket praktiska saker att ta itu med. Syster hon grubblar nog på sitt sätt och gråter då och då. Och farfar han sörjer sin son men mest att han är kvar själv tror jag.

Jag klarar av detta men mest är jag rädd för att jag ska hamna i ilskan. Ni vet då när man är arg över att pappa lämnat oss. Det är jag lite rädd för faktiskt. För då kan ju ilskan gå ut över dom som faktiskt inte vill nåt annat än att hjälpa mig.

Men ringer varje kväll och kollar läget med syrran och mamma. Bror han får jag raprorer i från mamma och syster varje gång jag pratar med dom så ringer han nån gång då och då istället så han får landa lite.

Men här hemma går allt i sin vanliga lunk. Äta skita sova. Bråka med barn å tjafsa med tonåringar. Städa tvätta laga mat å dricka mängder med kaffe. Så går man och lägger sig och visan startar om. Men som tur är ska jag jobba två nätter lördag och söndag så ska bli skönt att få lite annat att tänka på. Sen är jag ledig till på torsdag. Sen ledig över helgen men är faktiskt ledig dom två första dagarna ungarna åker till sin mor i tre veckor så vem vet kan ju hända vi planerar in nåt trevligt då...