Fryyyyser!

allt jävla regn gör att jag frysser å vill bara ligga under täcket å bli svettigt varm.
Bästa med att komma hem på morgonen är att sambon redan sovit några timmar å värmt upp sängen åt mig.
Samt!! Att han alltid alltid är het he he...det är så jävla skönt å smyga ner kall å frusen å krypa in nära intill hans varma kropp. Han suckar å grymtar lite i sömnen men flyttar inte på sig utan drar bara täcket tätare...sen ligger jag där med huvudet på hans bröstkorg å lyssnar på hans hjärtslag å bara njuter...tills han börjar snarka det vill säga! Men har märkt att han snarkar bra mycket mindre när jag sover med mitt huvud på han bröstkorg än om jag fått min dos av närhet å värme å vänder mig å värmer min kalla rumpa mot hans varma mage. Men det är så mycket skönare att vakna med huvudet på kudden än av att kinden ligger fastkletad av dregel på hans håriga bringa...

Jag har ju en förmåga att gå och fundera å tänka å leka vad om leken. å har ju fått kämpa ganska så kraftigt med mina egna demoner pga ex:et från helvetet. Hon har ju en förmåga att peta å blåsa i glöden på saker som jag trott jag släckt för länge sen. Det jag gör fel är ju att istället för att fråga rätt ut på en gång så går jag med en klump i magen i dagar ibland tom veckor å ältar saken i huvudet tills jag knappt själv vet vad det va från början jag reagera på.
Men oftast så vet jag ju att det inte ligger nån form av sanning i det hon gastar över. Men ändå så föds ju min egen osäkerhet å tvivlen på mig själv å min rätt att må bra omkull kastas. Igen å igen å igen.


Jag skulle ju göra mig själv en jätte tjänst om jag istället bara drog ett djupt andetag å fråga när saken är aktuell. För han fattar ju inte att jag går å tänker å oroar mig. Å när jag tar upp saken så har han hunnit glömt vad det handla om från början. Han har ju gått vidare å lämnat saken å ser inte anledningen till att dra upp saken igen...


Men tror att allt bottnar i min egen osäkerhet å tron på att jag inte värd att älskas vilkorslöst. Att om jag inte trampar på minan så ska jag inte stå där lämnad å övergiven igen.
För jag jag har ju lärt mig att bara för att jag älskar någon är ingen garanti på att dom ska älska mig nog för att stanna kvar å kämpa. När dom upptäcker mitt riktiga jag.
Att jag är grå å tråkig att jag har samma behov av kärlek tre år in i förhållandet som tre veckor efter man träffats.
Att man har ett annat sätt att bete sig mot varandra efter tre år är jag helt på det klara med. Men ändå så vill jag ju att glöden som fanns där från början ska finnas där under ytan.

Jag har väl inte en orealistisk syn på ett förhållande i grunden. Utan har en sund syn på saken.
Jag vill ha ett förhållande där man litar på varandra där man är bästa vänner men ändå har en glöd av åtrå å upptäckar lust tillvarandra efter 10 år.
Att man efter 10 ff är nyfiken på sin partner så att man fortfarande upptäcker nya saker att älska.
Att man vill göra saker tillsammans å vet att man alltid har en trygg famn att landa i.

Eller vad säger ni? Har jag en total galen syn på saken? Finns det inte livslånga förhållanden längre?