Tänkte

försöka summera året som gått...

2009 började inte så bra...det va mycket tjafs å skit kastande...barn som va vilsna å kom och knackade på dörren var å varannan dag så man inte fick sin välbehövliga sömn.

Sen kom en ljusning en ny lägenhet stor nog att rymma hela familjen utan problem, som erbjöd skydd å som skulle kunna ge familjen en trygghet å lugn som var välbehövlig.

Vi flyttade in och jag började se en ljusning. Men ack så jag bedrog mig. Hyresvärden bestämde sig för att vi gjort nåt fel...kampen om att få bo kvar började.
Det var många sömnlösa nätter och känslan av att leva i mörker var total.
Men på nåt konstigt sätt blev det till en normalitet så livet fortsatte i sitt vanliga kaos Hot å trakaserier fortsatte men matades av pga avståndet. Men känslan av frihet va större. Jag kunde gå till affären å ut å göra ärenden utan att hjärtat satt i halsen å en ständig blick över axeln var där.
Kampen om lägenheten va värd det.

Tidig vår kom med en tung period med prov boende av den stora lilltjejen på heltid. Den andra kom bara på helger. Inget kändes bra. Trötthet å sömnbrist...en tid av en känsla av att aldrig riktigt va medveten om livet som passerade kom.

Men så kom det en ljusning. Vi gick tillbaka till det gamla schemat å helt plötsligt var det ljust ute...sen våren kom med kraft. Solen värmde å kroppen vaknade ur en dvala.

Vi fick nedslag i rätten men ändå nåt bra...vi slapp det övervängade hotet om avhysning å fick 3 månader på oss att hitta ny lägenhet.

Sommaren kom med några veckors sol å värme å vi var småbarns lediga, men när våra veckor kom så kom det dåliga vädret med besked. Tre veckor med ett evigt regnade å hur kul är det att försöka hitta på nåt skoj varje dag inne med tre små som bara vill ut å rasa av sig?
Jag och sambon fick en vecka utan småbarn å jobb. e
En lugn vecka som avslutades med en tripp till huvudstaden som slutande i kaos för att min dotter bestämt sig för att ha ff fest när vi var borta. Det var inte en rolig resa hem kan jag säga!

Under tiden sökte vi högt å lågt efter något som kunde va till allas belåtenhet, vi fann nåt som ingav oss hopp men så vart vi snuvade på mitt framför näsan av våra egna gamla synder. (den lägenheten står ff tom förövrigt)

Vi fick börja ta hjälp av det sociala mm för att få våran hyresvärd att hjälpa oss på något sätt.
Vi fick erbjudande på erbjudande om att få flytta till ett område som skulle ge oss samma bekymmer som vi lämnat bakom oss.
Fast på andra sidan stan.
Sambon skulle få cykla i mörker 1 mil bara för att ta sig till jobbet. Jag skulle få köra som en vettvilling på morgonen bara för att hinna lämna barn till skolan.
Hoppet om ett normalt familjeliv började kännas mer å mer avlägset.

Dagarna gick å veckorna rann i väg hemma livet var som vanligt. Vissa dagar känns det som livet bara var för bra för att va sant, andra som om mörktet skulle sluka mig hel.
Jag gick igenom en tid som inte va kul, jag kände mig sliten å orkeslös Kändes som inget skulle bli bra. Tvivlet över min kärlek till min sambo låg och gnagde under ytan. Alla motgångar gjorde att varje liten sak vart stora å oöverkomliga.
Det var många nätter då jag vaknade stor gråtande å att jag krampaktigt hållt i sambon. Men hans lugn å hans stilla kärlek gjorde att jag hittade tillbaka till glädjen i vårat förhållande. Hans enkla å lugna kärlek till mig bara fanns där hela tiden. Inget som hände rubbade det. Jag började inse att inget som hände kunde få han att tröttna å gå sin väg. Att han faktiskt älskade mig å att han gjorde allt för att vi skulle få en så bra gemensam framtid som möjligt och att det inte rubbades så enkelt.

Men så helt plötsligt ett samtal som vände allt!

Våran hyresvärd hade funnit en lösning som skulle kunna funka för båda.
Vi for i väg och tittade, å båda kände när vi klev in att här är vårat hem. Här ska vi kunna leva å bo tills vi fått ut alla ungar å våran tid kanske äntligen börjar.
Kontrakt skrevs å vi helt plötsligt hade en lösning å ingen av oss fattade hur det gått till.

Å här sitter jag nu i vårat hem som alla stor trivs i alla känner att vi hittat hem.
Jag å sambon börjar se mer glädje i tillvaron än motgångar vi har ork att umgås som ett par...vi har alltid stöttat varandra men nu så finns där en djupare å mer stabil kärlek som inte många har efter så kort tid.
Visst har vi några saker som väntar detta år som rättegången mot hans ex å det kommer nog bli till ett sällan skådad skådespel med många utspel innan det kommer att lugna sig.

Men tack alla mina goa vänner som funnits där å orkat lyssna på mig och stötta mig i alla mina motgångar.

Jag älskar er från djupet av mitt hjärta!

Men ett ljusare å bättre år än det som varit kan jag iskallt räkna med var så säker!