I

ett svagt ögonblick så lovade jag älskarinnan att göra ett blogg inlägg om alla mina kneppiga saker som bara händer just mig...å har sen dess har jag gått å våndas...ska jag ska jag inte...jag skulle ju kunna framstå som en dåre eller en förklädd blondin...

Å vart ska jag börja...den gången jag hämta festligan å drog i väg med handväskan på taket så kärringen i bilen brevid höll på att hoppa ut sin bil i ivern över att försöka få mig att förstå att handväskan på taket stog där.

Eller när jag kom till jobbet å upptäckte att jag kastat påsen med matlådan å åkt till jobbet med soppåsen.

Eller när jag hade bråttom å drog med en cementsuggan när jag backa runt.

Eller alla gånger jag spottat å svurit å letat nycklar bara för att upptäcka att jag har dom i handen.

Eller när jag fått hela familjen att leta efter min handväska för att sen själv hitta den under min egen jacka i hallen.

Eller när jag fastnade på ikea å trilla ner i en stor blomkruka

Eller alla gånger jag stått i duschen å kommit på att det är inte så smart att tvätta håret med tvål.

Men jag tror jag väljer en klassiker:

Det var på den tiden då mobilen just blivit en självklarhet i varje hem...man ff hade nummer presentatör.

Kommer hem efter en jävulsk stressig natt/dag pass. Trött som en gnu...ser att presentatören blinkar kollar å ser ett mobil nummer som kändes bekant men som jag inte kunde komma på vemdet vart till. (detta var innan hitta.se eniro.se mm mm tid)
Så jag tog hemtele klickade fram att jag skulle dölja numret ifall det var nån jag faktiskt inte ville/orkade prata med just då.

Sagt å gjort signalerna går fram å i samma ögonblick så börjar min mobil ringa i fickan i jackan ute i hallen.

Lägger på luren å går för att svara. Men hinner inte fram innan signalerna slutar, (borde kanske börjat tänkt där men icke)
Går tillbaka till hemtele gör om proceduren mobilen börjar ringa igen...lägger på hem tele å går för att svara. Men hinner inte fram...nu tycker ju var människan att man borde ha fattat galoppen men nej då på´t igen då tredje gången kommer jag på va fan jag håller på med jag står ju å ringer mig själv som nåt jävla psykfall!!!

Men fan ja slängde på luren å bestämde mig genast för att aldrig berätta det för någon...men jag är ju dum nog å berättar det en ång på en tjejmiddag å sen dess har denna historia spridit glädje till alla.