Så trött

orkar inte sitta uppe nåt å göra nåt vettigt så känslomässigt slut i kroppen så benen känns bly tunga...mitt hjärta värker för dessa stackars oskyldiga barn som inte kan värja sig från sin egen mamma...för ett barns sista hopp är ju alltid att ens föräldrar ska ta hand om en å gör det bästa för dom å alltid sätta deras välbefinnande framför sitt eget...ett barn vill ju alltid tro att ens förälder ska ta hand om en i vått å torrt å sätta sina egna behov åt sidan.
å inte tvingas bli åt sidokastad så fort något inte går som den vill.
Som vuxen har man ju ett ansvar.
Ett ansvar som innefattar förmågan att kunna släppa och gå vidare. Att kunna inse att hur mycket man än försöker så kan man inte tvinga någon att älska en å leva ihop. Ibland funkar saker å ting faktiskt inte som man hade trott. Ibland är det ens egna misstag å brister ibland är det saker man inte kan rå över...men att tvinga sina barn att se sig själv bli behandlad som en slit å släng vara efter sitt eget behov. Det är att dra gränsen för rätt en att vara förälder väldigt lågt.

Jag kan visst förstå att man blir arg sur bitter och jävligt besviken när en sådan go å genom snäll människa som Jens faktiskt är, går en ur händerna.

Men en annans förlust är ju någon annans vinst eller ????


Nu ska jag ta å krypa ner i ett bad å ligga å diskutera igenom vad som igentigen hände under denna väldigt snurriga dag ;)

natt natt