Blandade

känslor.
Tjejerna kommer hem från kollo idag. Och jag har tyckt det varit skönt att få lite semester från tjejerna. Jag har behövt lugnet som blir när inte två tjatiga tjejer finns hemma och semester från allt plock och tjat har varit underbar. Jag har ju istället tjatat på sambon att plocka undan och hjälpa till....och det är ju värre än tjejerna. Han lyssnar sällan eller tänker på att göra saker för att underlätta för mig. Han ser helt enkelt inte allt jag gör. Det lixom bara flyter på.

Han tycker ju att han gör mycket...han klipper gräs och grejar med bilen. Pillar med nåt med datorn. Sen att jag till 99.99% får ta allt annat inne i huset så som tvätt skura toa plocka undan och fixa med disk och mat...visst han lagar mat men planera hör inte till hans starka sida. Oj ska vi äta. idag igen.
Och visst han gör mycket men mycket gör han för att jag säger till eller ber han om det...inte för att han märker oj det behövs göras...och gör det. Och det är trist. Så fucking trist.

Igår sura jag ihop totalt...och talar fortfarande inte med han.

Det börja redan på eftermiddagen ute hos han mamma när jag märkte att han inte alls tänkt på att vi skulle ha nån mat idag igen. utan jag fick styra upp det igen. Jag bestämde snabbt att det får bli hat objektet nummer 1. Nämligen mc donalds. Och när vi kommer hem med alla påsar en trött lilleman så bestämmer han sig för att kliva rakt in till datorn och sätta sig vid den utan att ta av sig skor...fast lilleman behövde komma ut sina kläder och in i en dusch innan han satte sig vid bordet. Och lämna allt till mig...påsar på bordet en hungrig lilleman i hallen med blöta kläder och så jag själv hungrig...gissa själv vad som hände.

Nej jag skrek inte...höjde inte rösten förrens jag duschat lilleman sagt åt sambon att ta av sig skor och sätta sig vid bordet och äta...inte förrens jag sagt åt lilleman två gånger att inte dricka upp drickan innan maten. Utan först när jag höjde rösten tredje gången åt lilleman att inte dricka sig mätt. Och sambon säger men är du sur på mig ta det på mig inte lilleman.

Poff så vart jag trött och sa lugnt. Nej jag är inte sur men blir bara så trött på att jag fick springa runt och ta allt medans du inte ens kunde ta av dis skorna i hallen och hjälpa till utan sprang fram till datorn. Känns inte rättvist att jag ska behöva stressa när du inte ens kan se och hjälpa till med ansvaret för din egen son först.

Sen har jag inte sagt många ord till han. För jag vet att han tror att bara man är tyst och låter saken vara så går det över det faller i glömska...men jag kan inte glömma allt hela tiden...det går inte längre. Jag måste sluta dansa och spela på hans regler hela tiden. Jag måste åxå få säga vad jag tycker och tänker utan att han stänger av och vägrar lyssna.