Nu

har sambon inget tangentbord.

Går dagen börja med att de tre vakna å två av dom var spända å nervösa inför sin semester resa med farmor. Dom ska till gammelmormor å morfar i Finland. För att ta sig dit måste man först åka till Stockholm å färjan över till Helsingfors eller till Åbo. När man landat på andra sidan sjön väntar många mils resa i bilen till urskogen.
Jag har aldrig varit där men sett bilder på stugan å omgivningarna Det är väldigt vackert. Så jag hoppas på att dom kommer att få en underbar vecka med bad sol å allt vad en semester ska innehålla.

När farmor hade varit här och hämtat dom blev det som ett vakuum här hemma. Luften gick lixom ur mig. Njöt av fula dag av att bara ha lilleman som kunde skina fritt i ensamt majestät. Mina två var hel mysiga. Dom busa med han å min stora lufs spontan plocka ur diskmaskinen med lilleman som förste assistent. Jag satte mig på en stol å njöt att se hur han otvunget umgicks med lillemannen. Hur han lyfte upp han på diskbänken å visa vart sakerna skulle stå å bara var så där trevligt storebrors aktig.
Sen kom stor kaos med kompis å busa å skoja å bara visa sig från sin bästa sida. Jag kände hur hjärtat gjorde frivolter av ren å skär stolthet samt en en enkel känsla av lycka smög sig som bomull runt kropp å själ.

Så tiggde stor kaos lite pengar å tog med sig vännen å lilleman till lekparken.
Jag tog tillfället i akt å smög in i sängen å tänkte att jag skulle börja försöka vända dygnet lite eftersom semestern är slut å jag ska jobba i natt.
Men inte var jag trött. Vart mest lite små seg å rastlös. Sambon hade dragit igång spelet.

Efter nån timme så ringde dottern å meddela att dom var på väg hem. Sambon börja med maten å jag ja jag bara gick runt å va rastlös å uttråkad.
Sen hände det inte mycket jag låg å kolla på en serie på svtplay. (being human riktigt underhållande faktiskt) Sen börja jag med tvätten å fick fin fin assistans av lilleman å sambon hjälpte till att bära ner. Väl uppe så satte sig jag å lilleman å åt lite fil å macka. Det var ju trots allt bara lite mer än drygt en timme kvar till han skulle stoppas i säng.

Sambon satt fortfarande kvar vid datorn å spelet.

Jag var forfare i nåt slags vakuum å fick inget gjort. Gick ner till tvättstugan med jämna mellanrum, tillbaka till datorn å serien...

Fråga sambon om vi skulle göra nåt speciellt (å trodde att han skulle fatta att det var sista lediga kvällen)

Framåt 9 va jag tvungen att ta hjälp av sambon att bära upp tvätten. Han försvann tillbaka till datorn.

Jag kände bara hur minuterna ticka i väg. Å inget blev gjort. Lilleman kom i säng å somna ganska så snällt.

Framåt halv tio fick jag nog. Frågade sambon om det var nödvändigt att spela bort min sista lediga kväll. Då hade han suttit framför datorn till å från sen kl 12. Allså nästan 10 timmar.

Då blir han as sur å förbannad. Går iväg. Ut å röker jag försöker prata å dra igång en diskution om varför jag blir sur. Då blir han mer förbannad å går in å jag hör bara ett kasch...

Med hjärtat i halsgroppen (eftersom jag inte klarar av när folk blir tokiga å galna å har sönder saker) å kollar vad som hänt.
Det visar sig att han knäckt tangent bordet i två delar å dragit ner skärmen å skrivaren på golvet...inte direkt moget...om jag får lov att säga så.

Suckar högt. Min son kommer ut ur sitt rum för att se vad som hänt å hjälper till att ställa saker till rätta å kolla om nåt gått sönder mer än tangentbordet som låg i två stora delar å massor av små delar.

Jag försökte få sambon å förklara vad han blir så arg över men han bara bad mig låta bli att prata med han.
Efter en stund kommer han tillbaka till vardags rummet å då har jag å sonen redan plockat upp dom stora sakerna å ska bara städa undan små plocket.
Han går runt å små kollar å plockar han tar å går ner med tangenbordet till soprummet...jag håller käften å sopar.

Eftersom jag inte klarar av att vara still när nån jag tycker mycket om är arg på mig så plockar å städar jag medans sambon sitter i mörkret i soffan.

Efter nån timme så tycker jag att han borde ha lugnat sig
så jag går och sätter mig i fotöljen. Sambon bara vägarar att prata sätter upp tjuriga sidan å svarar kortfattat. Börjar jag prata så reser han sig å går iväg. Men eftersom jag inte kan ge mig så går jag efter. Ut på altan å försöker få igång en diskition. Men han bara fräser.
Efter en stund så går han in å sätter sig påsäng kanten jag ställer mig och hänger i dörren. Försöker prata å förklara. Men han bara vänder på allt jag säger. Visst så är det bådas fel å visst borde jag kunna ha lärt mig att säga å göra saker annorlunda. Att vara mer rak på sak på en gång. Å sen inte vara lika barnslig tillbaka å gå undan å tro att han ska finna ut vad som är fel själv. Jag vet ju att män inte är tankeläsrare!

Står kvar i dörren å önskar att han för nån gång skull kunde prata då jag bara känner att gråten kommer å känslan av att gjort att fel å gjort allt tio gånger värre kommer.
Går ut på altan å stor bölar känslan av att ha förstört allt är övermäktig. Önskan av att sambon ska komma efter å vilja prata skriker men ingen sambo kommer. Efter så där 20 minuter av själv ömka så ger jag mig förbud att fulgrina mer så går in å upptäcker att sambon klätt av sig å gått och lagt sig.

Hjärtat sjönk till botten. La mig på min sida så långt bort som sängen tilllåter. Hör på sambon andetag att han är på väg att somna.
Tar telefon å ringer dottern å kollar läget.
Hon kommer hem å hämtar en väska å följer med kompisen hem till sin pappa.

Jag går och lägger mig på soffan framför tv:n...somnar med en känsla av att stå på ruinens kant å kan inte göra nåt annat än att titta ner.

Vaknade kl halv 7 av att solen lyser in å benen är fast klistrade på lädret.
Sambon pratar fortfarande inte med mig på två timmar har han bara frågat om jag ville ha sista mackan när han redan står å brer den.
Egentligen ville jag ta mackan trycka upp den i ansiktet å göra han arg i gen bara för att få skrika ut all min ilska å besvikelse. Men nej då jag muttar bara surt tillbaka. Går runt som på äggskal å jag vet att det kommer vara jag som ber om ursäkt å krypa till korset. Vet att jag kommer ta på mig det hela å vet att jag kommer göra det bara för att komma tillbaka till det normala.

Jag vet ju att jag kommer att göra det förr eller senare av den enkla anledningen att jag bara inte klarar av att gå runt å vara tyst å vara livrädd för att sambon ska säga att han packar å drar.
Jag bara vet att jag är så jävla feg å rädd så jag kommer att sälja å ta på mig ansvaret bara för att inte låta allt gå åt helvete.
Jag vet jag vet jag vet...allt blir mitt fel...vill att allt ska bli mitt fel så det bara tar slut å jag kan stå där sen å säga ja du ser jag kan inte leva ihop med nån jag är galen å helt omöjlig att spendera mer än ett år med för sen kommer kan jag inte dölja mina fula å omöjliga krav.