Som

ett brev på posten så kom stora höst deppet.


Stog å såg på mig själv i spegeln morse när jag borstar tänderna.
Stirra på min egen spegelbild å såg hur gammal jag ser ut, hur sliten å riktigt jävla ful man har gått å blivit.
Jag kan leva med att mina ben aldrig någonsin tycks bli bruna å att mina lår alltid kommer att vara blekfeta å fulla med blåmärken å celluiter. Jag kan leva med att min fläsk rulle på magen aldrig någonsin tycks genom nåt magiskt sätt försvunnit under natten. Jag kan leva med att röven tycks börja nånstans på halva ryggen å sluta nånstans ner på baksidan av låren. Jag kan leva med att vänster tutte dragit snett ner åt väster medans höger tutte fortfarande tycks vara helt oförändrad av graviditeter å gravitation. Jag kan leva med mina mormors armar. Jag kan leva med att ha löjligt små fötter som gör att vaderna ser större ut.

Allt det har jag med åren lärt mig att acceptera. Jag är född med denna kropp å några män jag mött genom åren har sagt att dom gillat min kropp å lärt mig att se den med nya ögon.
Sen finns det dom män jag mött som bara pekat på mina brister å gjort mig förbannad å sagt adjö å tack å hej vill aldrig mer se dig å hör aldrig av dig.

Men vad jag inte kan lära mig att acceptera är hur mitt ansikte tycks blivit tio år äldre på mindre än ett år.
Man kanske skulle ta och ta sig i kragen å börja med anti ålders krämer kan fan inte bli sämre.
Kanske skulle lägga upp en plan på att få mig över tröskeln till tandläkaren. Å man kanske skulle ta och sluta röka. När man ändå är igång kan man ju lika gärna passa på och börja träna.
Så kanske man kan se ut som 40 i allafall tills man fyller 50.

Det gör ju inte livet direkt mindre muntert att leva med en man som fyller 40 men ser snarare ut som han skulle fylla 30.

På tal om han så kan jag ju säga att vi har fortfarande inte pratat om det stora grälet. Jag går runt å väntar på att få en chans å dra igång ett samtal medans han går runt å väntar på att jag ska glömma å allt ska gå tillbaka till det normala.


Men jag vill inte det jag vill att vi för en gång skull pratar ut rejält Inte att bara jag talar å säger min mening utan att han öppnar käften å börjar dela med sig av sina tankar.

Ska nog offra några timmar av min power nap inför jobbet å sätta mig å iallafall försöka.