Som

svar på detta med fäder som försvinner och inte tar sitt ansvar...

Jag fattade ju att när jag valde att skaffa barn med den jag gjorde så skulle jag få ta hela ansvaret. Å så blev det ju även när vi bodde ihop. Han tog ju inte ens ansvar för sin egen sjukdom (diabetes) utan valde att lägga allt det på mig. Så nog blev jag vuxen fort...man blir det när man blir mamma till två barn innan man är 21. Att sen ta hand om en vuxen på det som inte vill eller kan se allvaret i vad som händer när man missköter sin sjukdom. Vad det har för följder på sig själv eller för dom som får stå och ta hand om följderna.

Så att det sluta i en krasch kunde ju alla i min närhet se. Men envis som jag va stannade jag kvar alldeles för länge för jag led ju av syndromet måste hjälpa kan ju bli bättre. ( vilken tjej har inte haft en släng av det?)

Men när han gick över till att psykiskt misshandla mig så fick jag nog. I stort så packade jag åt han och såg till att han kom fortare än kvickt ut ur vårat gemensamma hem. men han såg ju till att straffa mig på bästa möjliga sätt.

Genom att lämna mig med skulder som va mer än obetalbara för en ensamstående mamma.
Jag märkte ju inget det första året för dom flesta saker lyckades han se till att jag inte såg.
Så när jag väl fick vetskap vad det ett faktum att jag stog med skulder upp över öronen och inte en chans att kunna betala tillbaka.

Detta har tagit mig ca 10 år att betala och kämpa mot.
Så att han valde att försvinna ur mina barns liv har jag bara sett som en enorm bonus. Jag kan ju bara skratta mig lycklig över att jag haft min familj och vänner som ställt upp i ur och skur.
Nu är ju min barn så pass stora att dom ser själva vilken skitstövel han är och väljer oftast att inte ha någon större kontakt med han. Sonen rycker ju bara på axlarna när pappa ringer (han ringer ju bara till deras mobiler) Han har ju för länge sen sett att han inte finns där när han behöver honom. Dottern däremot vill ju ha en kontakt med sin far, hon söker ju upp han då och då men även hon blir förbannad och skäller ut han när hon tycker att han sviker eller inte möter upp hennes förväntningar

Så jag är jävligt stolt över att jag uppfostrat två stycken barn som har huvudet på skaft och är inte allt för jävliga att ha å göra med. Sonen är ju lugnet själv och kan var otroligt vuxen i sitt tänkade medans dottern är så grymt lik mig i sitt tonårs frigörelse. ( kan ju genomskåda henne ganska så bra genom att bara tänka på hur jag själv skulle göra)Men jag har en bättre kontakt och kommunikation med henne än vad mina föräldrar hade med mig.
Och detta har jag lyckas gjort helt på egen hand! Jag har sett till att dom kommer att bli vettiga vuxna med bra värderingar.! Och det är jag jävligt stolt över!

Nu har ju jag fått en otroligt bra hjälp av pojkvännen. Han finns där stöttar och backar upp. Han står ut med dotterns nycker å sonens teknik problem.
Han vågar gå in ifråga sätta dottern min å hennes val. Men mest av allt så garvar han läppen av sig när vi rycker ihop å bara myser över att se hur det ryker ur öronen på mig ;)

Men visst tror jag att barnens far älskar sina barn på sitt eget något konstiga sätt. Men det att möta upp till deras förväntningar finns lixom inte. Men jag tror helt enkelt att det handlar om hans egoistiska tänkade. Att han helt enkelt inte förstår att det aldrig varit mig han straffat utan sina egna barn i sina försök att göra mig illa och inte ta sitt ansvar fullt ut.

Nej nu ska jag faktiskt ta en dusch kanske hjälper mot ilskan som bubblar upp när jag tänker på hur jävla korkad jag var en gång i tiden...