fick pratat lite med sambon igår...och nån väska är inte packad än. Fick väl ur mig det mesta och jag erkänner...det blir en ond cirkel...jag blir sur och grinig och drar mig undan. Sambon gör trevande försök och jag vill att han ska kämpa lite men han tar det som ett totalt nej och backar undan. Och jag blir mer sur. Så visst en del är mitt fel det kan jag erkänna. Men han börjar inse att allt kan inte vara på hans premisser utan han måste börja mötas halva vägen. Att grunden är ju så pass mycket värd att den är det bästa vi har så att ta den enkla vägen och trava på och låta saker förfalla är inte så smart.
Men vi har lovat varandra att från och med idag så måste vi en gång om dagen säga nåt man är glad över att den andra har gjort. För att börja komma ur den onda cirkeln. Nånstans måste man ju börja och varför inte börja med att visa varandra uppskattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar