och pratade med några av jobbarkompisarna om hemma livet...och jag berätta lite om hur jag har det med sambons barn...då får jag frågan hur står du ut?
Och jag har inget bra svar...eller enkelt svar. Men samtidigt så ser jag inte mina barn och hans barn. Vi är ju en familj och vi har valt att slå oss ihop och med sambon kom det 4 struliga barn. Det va ju bara att välja. Och jag gjorde ett val. Och det valet kan jag ju inte bara gå ifrån...jag valde att ta ansvaret för 4 st barn. Men visst jag blir tokig emellanåt får lust att ställa mig och skrika och vråla och lägga mig på golvet som en 3 åring och sparka och skrika tills jag får som jag vill.
Men vad jag har svårast med är ju sambons envetna sätt att blunda för saker...så jag blir den elaka som får sätta stopp och dra en gräns. Det och att sambon ofta och mycket stoppar ner huvudet i datorn och försvinner från omvärlden. Det retar mig enormt.
Men så finns det stunder under dagen som väger upp allt skit. Små ögonblick av ren glädje. Dom som gör att allt är värt det. Dom som ger en kraft och styrka att ta sig igenom dagen in i nästa dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar