Min

svarta hund börjar följa mig i hasorna...vilket är ca två månader tidigare än vanligt.

Jag skulle behöva lite ömhet och närhet från sambon...en kväll i soffan med en miljon tända ljus en bra film på tvn...inga datorer på och barn som somnat utan gnäll. Att bara få ligga i soffan med huvudet i sambons knä medans han snarkar och jag låter tankarna vandra iväg på allt som skulle blivit gjort i somras som aldrig blev av.

Men den dära svarta hunden säger att nej nåt sånt kommer inte att hända...barnen kommer att börja krångla till max varje kväll...sambon kommer vara ap trött varje kväll han är ledig eller vara våldsamt upptagen med att pilla med datorn och ruva på nya långsökta idéer som gör att han kommer bli okontaktbar i dagar och veckor och kan bara prata om sin idéer och sina planer utan att fråga eller prata med mig om nåt av dom.

Min känsla av ensamhet kommer växa och jag kommer bara trilla djupare och djupare ner i mitt mörka hål den svarta hunden så fint grävt åt mig...att jag skulle få kraft och putta ner den jävla hunden själv i det hål han grävt kommer jag inte få. Att leva en tagel skjortan under alla kläder under flera månader tar på krafterna...men är ju så duktig att jag sällan visa hur jag mår. För nånstans inom mig så finns det nån spärr som bara inte kan lita på någon att prata med allt om...sån har jag alltid varit och kommer nog alltid att vara...att bära bördan själv är ju så mycket bättre än att släppa in nån bakom masken.

För hur vore det om folk verkligen visste hur man mådde egentligen? Det vore ju hemskt. Nu råkar jag ju ha väldig fina och bra vänner inget fel på dom alls. Men det är inte dom det är fel på utan mig.