Besviken

på att så fort nåt verkar gå åt vårt håll så ska nåt komma och sätta käppar i hjulen.

Nu har vi fått en sån där mespropp som ska reda ut situationen ang barnen. Så vi kommer få pressa å tjata och ifrågasätta för att det ska bli någon förändring. För som det har varit kan det ju uppenbarligen inte fortsätta. Å jag är trött trött å mera trött. Sambon som fått kämpa i snart 10 års tid känner sig ju mer å mer maktlös. Att dom aldrig ser till barnens bästa utan hela tiden vill se till vad mamman vill. Inte en tanke på att hon är sjuk å inte klarar av att ha dom utan oftast är det vi eller farmor som får gå in och stötta upp å reda ut när det händer barnen nåt. Att hon skadar barnen mer i längen å att dom skulle må bättre av att ha vara hos henne mindre tid...typ torsdag till söndag varannan vecka. Å att dom skulle få större trygghet av att bo här få en bättre skola och bättre socialt liv. Verkar inte väga så tungt i vågskålen.

Hon kan ju inte ge dom möjligheter till ett rikt socialt å meningsfullt fritidsliv. Så varför skulle hon ha dom lika mycket som oss som har alla möjligheter att ge dom det dom behöver är ju en ständig fråga som surrar i mitt huvud.

Vi kan ju se till att dom får gå på simskola eller nåt annat. Vi har ju en bra fungerade social samvaro. Inga av våra vänner håller ju på med skumma saker eller går och slår dank hela dagarna. Både jag å sambon jobbar å kan lära barnen om hur man blir en ansvarsfull vuxen. Medans hon som inte klarar av att köra eller skjutsa dom till någon meningsfull efter skolan aktivitet förutom att låta som springa lösa i området å leka med vem som helst bara hon får några timmars lugn. Är det vettigt?
Ne men som vanligt måste vi på peka å tjata men i slut änden så kan dom inte se att barnen skulle få det bättre hos oss i det långa loppet. Nä det vore ju synd om deras mamma inte synd om barnen som inte får alla möjligheter till en bättre framtid.

Så ni kanske kan förstå att sambon blir less på trött på att hela tiden få kämpa mot ett system som inte ser till barnens bästa som dom säger utan oftast ser till mammans rätt.

Å allt detta ska vi orka kämpa mot. Medans jag nästan går på knäna av trötthet. Då ska jag ha tre små som springer å tjatar hål i huvudet på mig så jag inte hinner känna efter hur slut jag är i kropp och själ. Sorgen efter pappa ligger ju där under ytan å bubblar men kan inte släppa loss den riktigt för det finns inte tid men att jag sätter mig och grinar i ett hörn för jag blivit påmind av något så minnet över pappa sköljer över mig. Sen en sambo som gått tillbaka till jobbet efter semestern å är helt slut över att byta dygns rytm. Å den tiden han är vaken gå mest åt att sitta framför datorn å kolla aktiekurser. För det är det senaste som upptar sambons all vakna tid...just nu spelar han inte alls utan bara sitter å läser kolumn efter kolumn med upp och ner gångar. Så då blir jag stående med all mark service här hemma.

Jag tvättar å städar lagar mat å tar hand om barn stora som små. Sen så är det katterna...dom små busarna välter ju saker å håller på så jag får gå och plocka och städa efter dom. Så jag känner mig trött. Våldsamt trött. Så att jag ska iväg och jobba två nätter å barnens ska iväg till farmor å faster känns som en välsignelse
Men ni ska se att då dyker väl dottern in genom dörren å kräver min uppmärksamhet.

Och på måndag ska se små med farmor å faster till Skara där dom har hyrt stuga över natten så då blir dom borta i två dagar. Å jag är ledig från jobbet. DÅ SKA JAG INTE GÖRA ETT SKIT!!!! Utan ska tillåta mig att ta saker när jag vill å göra sånt jag själv känner för. Så längtar så det nästan gör ont!