Vägskäl

det känns som jag står vid ett vägskäl.

Efter lite över två års tid med ständig kaos. Ungar som gapar skriker och slåss och på det tonåringar som ska pröva sina vingar. Sen en sambo som verkar leva med huvudet under armen för det mesta gör att jag börjar känna mig slutkörd.

Jag älskar hela min knasiga familj. Inget snack om saken. Det är det ända som håller mig uppe.

Men att jämt vara den som ska ha sten koll för har inte jag sten koll så rasar hela strukturen. När man är så många som vi är så måste rutinerna vara konstanta.

Frukost äter man vid köksbordet. Lagad mat vid matsalsbordet. Godis äter vi på lördagar. Man borstar tänderna och håret varje morgon och kväll. Duschar gör man minst varannan dag. Sen går man å lägger sig snäll varje kväll senast kl 20 på skol dagar. Allså dom små. Dom stora kan bestämma själva när dom vill gå och lägga sig så länge dom sköter skolan.

Allt det gör att håller man dom rutinerna så fungerar vardagen så pass mycket bättre. Men att behöva kämpa med samma saker i snart två års tid gör att jag är lite trött. Sen att alla i familjen verkar tro att det bor en oavlönad slav här hemma som städar toa kök å håller rent i huset varje dag är ju mindre kul.

Jag provade att en kort tid inte hålla sambon under armarna när det gäller de små...vart en katastrof Jag vart bara mer stressad av att se att han inte kan planera vardagen utan att vara tids optimist.

Sen så har det kommit fram att sambons mamma och syster sagt att jag inte är nån bonus mamma. Vilket har gjort att allt jag säger och gör är skit och inget man behöver lyssna på enligt dom små. Det har även gjort att dom passar mer på pappa. Dom där tre minuterna då och då under dagen är fridlysta numera.

Det sorgliga är ju att det har varit dom stunderna som gjort att jag orkar. Men den ända som verkar märka att hela familjens sammanhållning är på väg ner i toa är jag.

För jag har mer än gärna lite kaos men det skulle vara så skönt med att få lite lugn och ro. Sen att vi ska ha de små mesta dels av tiden gör att den där veckan med bara dom stora hemma har ju minskat till 5 dagar varannan vecka å har en känsla av att dom kommer krympa till 3 dagar. Så den där veckan man har haft att hinna ikapp med sig själv krymper mer och mer. För dom dagar vi bara har dom stora hemma är sköna. Vi kan slappa mer och göra lite som vi själva vill. Vi behöver inte gå upp och servera frukost och plocka undan disk tre gånger om dan. Samt att jag inte behöver gå och plocka undan 1 timme varje kväll.

Jag får allså lite semester varannan vecka. Men det är snart slut på det. Visst jag tror att när de små kommer vara här mesta dels av tid kommer göra dom mer av stressade. Det kommer åxå att göra att vi inte behöver gräla om alla vardagliga saker för dom kommer att upptäcka att alla deras nya kompisar lever som vi gör. Att det är mer normalt än att springa vind för våg varje dag.

Sen så kasta in pappas död in i allt detta gör att jag inte finner tid att sörja. Att farfar dog är ju inget som direkt får mig att bli mer sorgsen men allt som kommer att behövas tas i tu med känns jävligt jobbigt.

En hel lägenhet samt förråd att gå igenom. Massa papper och tjafs som följer med i en bouppteckning ska göras. Och jag tänker inte lägga det på mamma. För det riktigt fula är att farfar lämnar inget efter sig till henne utan bara till oss barnbarn och hans syster. Så varför ska hon behöva ta tag i allt det för?

Så känns ju så där halv kul att behöva ta tag i allt det där just nu känns skit å piss.

Så i dag kl 17 har jag kallat till familjemöte och det är obligatoriskt att närvara.
Där ska jag säga till de stora att nu är det dax igen att börja hjälpa till och dax att göra ett schema.

För den näramse månaden kommer jag ha röven full så dom måste kliva fram och dra sitt stå till stacken.

Oj vart långt det här men fortsättning följer...