Det

suger fan att behöva sitta ner och prata med en 8 åring om varför hon inte kan bo hemma hos mamma på heltid. När mamma är så pass sne skruvad i huvudet att hon går och lovar och säger att hon skulle klara att ha bara henne boende där på hel tid...suck...nej det går inte...hon klarar inte ens att ha dig själv i tre dagar innan det börjar rassla i mobilen och i annat för att hon blir stressad och lastar allt på oss. För hon klarar inte av att ha normala rutiner att ta konflikter i skolan. Att se till att ha rena kläder och städat hemma. Hon klarar inte att se till att pengarna räcker till mat hela månaden. Utan bränner allt en veckan efter dom landat på kontot och sen lever på lånade pengar resten av månaden...Hon klarar inte av att ge dom en trygg hemma situation Utan blandar in barnen i sina bråk sina bråk ang vuxna.

Bara att vara hemma hos mamma i nästan 2 dygn gör att dom kommer hem hel stressade över att mamma särbehandlar dom och gör att dom känner sig otrygga och förbisedda. Och vi får ta ett par timmar och se till att dom landar i sig själva så dom kan varva av och käna tryggheten igen.

Men mellantösen vill ju så gärna att mamma ska vara frisk. Att hon ska klara allt hon lova vitt och brett utan tanke på földerna. Men hon börjar se att mamma inte alltid är den hon så gärna vill att mamma ska vara. Att hon har det bättre här. Att även om hon inte riktigt vill erkänna det så mår hon bättre nu än för ett år sen.

Sen blir jag ledsen av att barnen ofta vill göra mig till boven i dramat. Sambon han gör sitt bästa men jag skulle önska att han la mer vikt på det faktum att jag aldrig var den som gjorde att det tog slut mellan mamma och pappa. Att pappa var klar med mamma långt innan jag kom in i bilden. Men att mamma försökte att se till att pappa aldrig skulle gå vidare, i flera flera år tvinga han att vara kvar för barnens skull. Ingen mår bra av det i längen. Sen kan ju inte jag fatta det att tvinga nån och sen veta att entligen är han inte här för min skull utan för barnen han älskar inte mig utan jag håller han kvar här under tvång...hur tänker man då? Jag får lixom inte ihop det...