Nä

blir ingen hund i detta hus.

Jag anser inte att JAG har tid för hund, för ska jag ha hund ska jag åxå ha tid att fostra och röra på hunden ordentligt. Sambon har lider helvetes kval just nu. Jag vet han älskar hundar och gör sitt bästa för att hjälpa hundar i nöd och sånt...men jag blir så trött.

Barnens mormor som dog här för ett tag sen hade ju en hund nån blandras...typ labrador och schäffer. De smås mamma tog över hunden när hon dog och jag fatta ju direkt att det inte skulle vara länge. Och va tog det ca 3 veckor sen börja det komma små hintar om att hunden skulle bort...först säger hon att hunden inte går överens med barnen sen att hon inte klarade av minnena av mamma som följde med hunden. Sen att hon var/är för deprimerad för att ha hand om hunden. Men hon gjorde inga större försök om att omplacera hunden utan såg bara avlivning som alternativ.

Sambon råkade ju säga till mellantösen att det va synd att hon ite kollat med oss och så helt plötsligt fick sambon se till att hunden blir omplacerad. Nu hade han ju tur. Svärmor har en jobbarkompis som har ett jourhem för hundar så nu föll det på hans lott att köra dit hunden men först skulle de små få säga hejdå. Och som jag gissa på att blev det gråt och tandagnissel. och så en hel del över spel. Men överlämnadet gick bra. Och barnen lärde sig nått nytt...man kan göra nåt bra av nåt dåligt bara man tar tid och engagerar sig lite. Inte bara ge upp.

Jag retar mig bara på att de smås mamma fick saker och ting serverat på tallrik IGEN.