Varför står jag då ut?
Jo...för trots allt jag får stå ut med så ger det mig väldigt mycket. Jag har sambons mellan tös K som strålar av glädje när hon får hjälpa till med något och blir jätteglad när hon får ett enkelt tack för hjälpen å en kram. Jag har sambons lilleman som kommer och kryper intill och öser kärlek å närhet över en. Som med en handvänding kan få hela familjen att le. Sen stora tösen M som bara är en mästare på att ge en små saker som är gjorda av kärlek just till dig. Om det sen är en fint målad sten eller en snabbt ritad teckning spelar ingen större roll för hon har lagt ner sin själ på att just du ska blir glad.
Sen har vi han min stora son som kan komma och ge sin lilla mamma en bamse kram som har även en inbyggd radar för han lyckas alltid pricka in just när mamma behöver en bamse kram. Han är även väldigt klarsynt han kan se å analysera saker med en pricksäkerhet som är skrämmande ibland.
Så har vi dottern min. Hon kan skicka ett sms som får underläppen och darra å tårarna att skymma sikten.
Alla barnen har allså ett sätt att mitt i all skit kunna skänka mig glädje och kärlek. I överflöd. Som gör att man orkar ta sig över kullen en gång till.
Sen har vi sambon som går med huvudet full i saker så han helt snöar in sig och missar att titta upp och se allt det bra han har runt ikring sig och som han faktiskt behöver vårda.
Han är duktig på att ge barnen en massa men glömmer att grunden i familjen är ju vi två. Att kärleken oss i mellan är ju det som startade denna familj.
Att mycket av det som gör att han mår bra idag är faktiskt min förtjänst. Han tycks vara så trött på saker att han inte reflekterar över hur dessa ständiga påhopp och förtal gräver ner mig. Att jag tar illa vid mig och blir genuint ledsen. Att ständigt behöva svälja elaka kommentarer gör att man faktiskt behöver höra
- bry dig inte jag tycker du är underbar och det vi gör är det rätta.
Men så vaknar han till och ögonen glimmar till av djävulskap.
Jag älskar ju den mannen med alla fel och brister. Han var ju väldigt trasig när han blev min så jag har förståelse att han inte alltid är på topp. Han ger ju av sig själv så mycket han orkar. Han tycker ju att en klapp på kinden/ryggen/rumpan/armen är lika mycket värt som 10 minuters hångel i hallen.
Han ger ju sig till mig 110% när han väl är närvarande. Han hatar ju att jag har kalla fötter och händer men låter ändå mig krypa under hans täcke för att värma mig.
Han hatar ju att sova nära ändå låter han mig krypa intill varje gång det är dax att sova.
Han är blyg men har han en gång träffat mina vänner så skulle han ge allt för att dom ska åxå må bra och göra att för att jag ska kunna hjälpa dom när dom behöver mig. Han skulle aldrig vara svartsjuk och inte låta mig gå ut på krogen själv. Han skulle aldrig tveka att ställa upp för mina barn lika mycket som jag ställer upp för hans. Han inser sina begränsningar och skickar ut ett sos till mina vänner när han inser att hans hjälp är inte det jag behöver.
Han är genom snäll så snäll att man nästan tror att han är en mes men han har allt ett riktigt lejon där inne. När han väl blir arg blir han ARG.
Han har ju ett hjärta av guld där inne som bultar för alla i familjen.
Han är bara lite glömsk och disträ. Och romantik ligger inte för han alls. Förutom ibland..då han faktiskt gör saker som betyder allt för mig.
Jag älskar dig min sambo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar