Förklarar

lite...

Jag är ju en snäll tjej jag sätter mig oftast sist. Alla andra får sitt först. Om det så gäller kläder, pengar saker eller tid.

Jag är ganska så trygg i mig själv och är väl ganska så nöjd med mitt utseende Men som alla andra tror jag att jag fortfarande är 24 i kroppen och blir lite deppig när jag ser mig själv i helfugur. Men det går över. För det är ju inget jag kan syra över direkt. Kroppen åldrade allså.

Jag har ju varit väldigt elak mot min kropp i många år tidigare men inte längre. Har bara vissa nojor kvar. Så som lågt skurna jeans är ett no no samt tröjor som visar magen. Är även väldigt allergisk mot trosor som skär in i sidfläsket så pass att jag hellre köper ett nummer för stora än har ett par som sitter kvar en timme i sid fläsket efter det att man klätt av sig.

Jag kan ju inte styra över att mina tuttar är olika att den ena ff är nyfiken å tittar uppåt medans det andra har gått och blivit skelögt.
Jag kan ju inte skylla på nån annan heller för det är mina gamla vikt nojor som gjort att jag i dag har fina groppiga celluit lår.
Det är inte heller nån annans fel att jag har rykor i pannan å runt ögonen.

Vad jag däremot kan styra över är hur jag låter andra behandla mig.

Jag lever ju med att hålla tand för tunga många gånger. Jag kan ju inte säga vad jag vill när jag vill. Även om jag tycker att saker är jävligt orättvist.

Varför kan jag inte det då?

Jo...för att min sambo gjorde ett grymt korkat val och skaffade barn med en väldigt fel skruvad kvinna. Inte det att han skaffade en utan han skaffade tre! Dom två första är ju nära varann i ålder så okej han va blåögd och trodde det skulle bli bättre. Men efter 5 år av helvete gå göra en lyckad olycka(lilleman är ju den som faktiskt inte har fått allt för mycket präglinng av sin mor) till fattar jag bara inte.
Jag kan ju inte klandra han för hans val. Men jag har svårt att förstå hur man år ut å år in kan leva som han gjort.

Nu är det ju så att dom veckorna vi har de tre små så kan jag inte säga något som jag inte är beredd att få tillbaka. För allt jag säger och gör berättar någon av små tjejerna för mamma.(Dom berättar säkert lika mycket vad pappa gör) så säger jag tex nej man kan inte hoppa över att borsta tänderna man måste borstra dom varje dag så kan jag få tillbaka men hemma hos mamma behöver vi inte det. Sen åker dom hem till mamma och säger hos pappa måste vi borta tänderna noga hela tiden gudinnan t tvingar oss.
Eller så kanske jag säger nej du kan inte gå till skolan i kjol det är -3 grader ute och det regnar. Då gnäller man till mamma och säger att jag tvingar dom att gå till skolan i fula kläder.

Eller så kanske jag har sagt nåt i stil med vill du ha den leksaken eller göra den saken så kan ju du faktiskt spara en del av din vecko peng just för att kunna göra det. För att lära dom pengars värde. Då går dom hem till mamma och förvränger hela historien. Om att vi får inte den saken eller göra det utan måste spara min vecko peng buhu Pappa och gudinnan är så dumma.

Så jag måste hela tiden tänka på hur jag säger saker och förklara mer än en gång samt fråga förstår du varför jag säger så?

För jag kan ju räkna med att på kvällen dom kommit hem från oss och landat hemma hos mamma börjar smsen hagla och telefonen ringa full i klagomål.
Det är inte så att hon tänker till och ser att barnen faktiskt inte alltid säger hela sanningen. Utan säger det dom vet att mamma vill höra. Sen att hon kräver att få veta allt som händer gör ju att dom känner sig skyldiga att berätta saker hela tiden. Som ska göra mamma glad. En tanke på att fundera ett varv till å fråga vad hände innan? Vad sa du vad gjorde du? Utan tror helt å fullt på att vi bara straffar å gör barnan illa på ren jävulskap för att det är så kul. Att allt som man gör och säger har ju földer.
Hon tänker ju inte till och säger tex att jaha men nu är det ju så att hemma hos pappa är det pappas regler som gäller och inget jag tänker lägga mig i så länge det inte finns fara för erat liv.

Sen är det de med att jag kan inte bli arg på sambon och rya i för då blir dom ganska så skraja(eftersom dom växt upp med två föräldrar som skriker och bråkar nästan varje dag) Utan får räkna lite tyst och sen lugnt säga ifrån. För att ge exet den tillfred sällensen att vi skulle bråka ofta ligger inte i mitt intresse för så är det inte. Jag blir sällan arg på sambon på det sättet. Inte så att det är värt att bråka över iallafall.

Så att gå och tänka och fundera på vad och hur man gör saker hela tiden gör att man är ganska så matt.

Sen är det ju det att jag upplever det som att jag får inte ta plats. Jag får inte vara första prioriteten i sambons ögon.

Aldrig att han kan säga ifrån och sätta ner foten till barnen å säga nej. Nu vill jag pappa ge gudinnan lite extra kel/gos/tid/uppmärksamhet.
Utan att hela tiden bli satt sist gör att jag blir mer och mer ledsen
Det är ju inte så att han är en kelen person förutom mot sina barn. Mot dom har han all tid i världen att sitta och gosa och mysa med.

Det är aldrig så att han väljer att sätta sig bervid mig i soffan på kvällen och krypa intill medans barnen tittar på tv eller nåt för att HAN behöver vara när mig.

Han är inte den som kan säga oj va fina dina ögon är i det ljuset. Eller jag gillar din rumpa i dom där byxorna.

Han tänker inte på det sättet helt enkelt. Han är fullt övertygad om att jag som vuxen inte behöver få höra att jag är den han älskar i alla väder och som gör han hel.

Han tycker att en klapp på kinden betyder lika mycket som 10 min närhet i soffan framför tvn.

Nog för att det är så ibland men det vore ju inte fel om han nån gång under dagen visar för barnen att nej gudinnan är min hjärtas flicka och hon får ta lika mycket plats som ni. För om inte vi har det bra så mår inte jag bra.Jag behöver henne.

Det är inte det att jag kräver att han ska gå och krama mig hela tiden å pussa och vara som en sugplopp ne gud va jobbigt. Han får vara hur go å mysig med sina barn han vill det jag vill är att han faktiskt visar dom att JAG betyder något för honom och att dom måste lära sig att dela med sig. Även till mig inte bara till sina syskon. Det är det jag saknar mest av allt. At han aldrig låter barnen få veta att nej nu vill jag krama och pussas samt visa att så här är det att vara vuxen man tycker om någon och man vill visa att man älskar varann.

Det är inte det att jag vill att han ska hångla upp mig mot hall vägen var å varannan minut. Men jag skulle gärna komma 10 minuter försent varje dag om det berode på att han hånglat upp mig mot ytterdörren bara för att han vill. Å såg chansen att retas med mig.

Det finns ju i allafall 10 min då och då under dagen som han skulle kunna ta vara på...men nej då.

Utan han väljer oftast att sätta sig och dom pauser som blir att göra något med datorn/mobilen eller liknade. Han kan gnälla över att nej jag är trött men konstigt nog så orkar han sitta tre timmar framför ett spel än att lägga en av dom timmarna på mig sen ha en nöjd sambo medans han spelar. Men nej så tänker han inte.

Nu är det väl så att jag är väl feg. Jag vågar inte ta för mig. Jag vet ju att jag skulle tvinga han att göra som jag vill. Jag vet ju att han inte är hångel å klämma rumpan typen. Och tvinga han att göra det vore att tvinga fram något han inte skulle göra naturligt så han skulle ju känna sig obekväm. Å jag skulle ju ändå märka att han gör det mer för att göra mig glad än för att båda vill.

Jag kräver inte att han ska köpa blommor och annant var å varannan dag men nån gång ibland vore det kul att se att han faktiskt tänker på mig. Och det vore faktist inte helt fel att han kommer ihåg mig vid jul och på min födelsedag.

Jag har även en tendens till att dra mig undan. När jag har märkt att mina närmanden inte fallit i god jord så blir jag sårad och drar mig undan. Så till den grad att när sambon försöker visa något tar jag inte emot utan dra mig undan. Men igentilgen så vill jag att han visar lite kämpar glöd och tvingar mig att stanna kvar. Att ta emot.