å regnet droppar ner från tunga moln. Planen att få en solig och skön helg med barn som kunde hoppa å bada å vi vuxna kunde få greja med viktiga saker som dricka kaffe å lapa sol gick ju inte som vi tänkt direkt.
Jag är trött i kroppen efter 3 långa fysiska pass i en varm källar lokal. Huvudet är trött efter all ny information och nya saker man ska komma ihåg. Nya rutiner som inte får glömmas bort och nya arbets kamrater att lära känna.
Jag har ont i axeln efter alla slag smalbenen är fulla av blå märken nacken är öm efter alla brottnings matcher. Jag är stel i ryggen av muskler som fått jobba extra hårt.
Sen efter en hård dag komma hem och se röran sambon ställt till med och inte "hunnit" att städa undan den dagen heller gör ju under för humöret han har ju varit snäll och fixat maten å faktiskt kommit på hur man gör för att få igång tvätt maskinen...jag undrar jag hur lång tid det tog för han att komma på hur man öppnar den för att tvätten ska komma in i maskinen?! Men det där dagliga plocket det har varit noll. Allt sånt fick jag ta igår kväll så det var en del att plocka och fixa med efter en vecka när allt fått gro igen. Men fick lite hjälp av sambon som drabbades av dåligt samvete när jag fräste lite så behövde inte dammsuga eller torka golven. Men förstår inte varför det ska vara så svårt att kom igång innan man blir sur?!
Sen är jag faktiskt väldigt tugn i sinnet. Så där så jag går och sväljer gråten. Varför...jo jag har nog drabbats av en släng av gemensamma barn sjukan. Jag har ju fått berätta flera gånger denna veckan om vår famij å vems barn som är vems och svara på frågan om varför vi inte skaffat gemensamma Det skär lite i själen att behöva säga nej den mista är inte min nej vi vill inte ha gemensamma barn det räcker så bra med dom vi skaffat innan. Sen kommer den där tanken tänk om...ifall det tagit sig nån av gångerna...men vet ju att om det gjort det skulle jag nog aldrig fått chansen till denna utmaningen.
Jag trivs ju med jobbet och tycker att det är kul. Jag är ju i grunden lycklig. Jag har två egna barn som är relativt fostrade rätt. Jag har fått fyra extra barn som tycker att jag är helt okej. Jag har en sambo som skulle vända sig ut och in för att göra rätt för alla barn inte bara sina egna. Och har skulle nog kunna tänka sig plocka ner månen åt mig och jag så önska. Men ändå så kommer den dära tanken krypande över mig som ett svart moln...att vi skulle kunna haft minst ett gemensamt barn. och hur annorlunda skulle då inte vardagen bete sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar