Skolkar

idag.

Skulle behöva vara uppe i farfars lägenhet och kasta och rensa men bror skulle dit en sväng i dag så tycker han kan göra det idag så kan jag åka imorgon när jag inte har några tider att passa på dan ialla fall. Ska iväg på kvällen å jobba lite men har vilande natt så behöver inte stödvila innan. Sen det är mycket skönare att göra allt själv. Ingen som frågar en massa å ingen som kan opponera sig om nåt heller.

Igår så smet stora lilltjejen från skolan och tror ni mamman tar henne i handen å går tillbaka med henne till skolan nej då det är ju jobbigt. Om hon istället gjorde det varje gång hon smet från skolan så skulle hon lägga ner det ganska så snart. För då försvinner syftet med att rymma nämligen att slippa skolan å ligga i soffan och kolla på tv hela dagen.

Men när vi skulle hämta lilleman från dagis så skulle mamman prompt möta upp vid parken inte för att prata om dottern utan enbart för att hon såg sin chans att få stå ansikte mot ansikte med sambon. Jag kan bara inte fatta hur trög tänkt människan är...han vill inte ha henne!! Varför gör man så mot sig själv? Går och trånar i år ut å år in efter nån som gjort kristall klart att han inte är intresserad? Å han lär inte bli heller med tanke på vad han har hemma...

Men när jag fått med mig lilleman å slängt ett par ord med dagis personal hämtat väskan å jackan gick vi mot parkeringen. Då står dom kvar 30 meter från dagis. lilleman tittar och ser pappa och mungiporna åkte upp sen ser han att mamma står där. Då åker mungiporna ner igen å så pekar han på sig själv säger med sorgsen röst mamma? När jag svarar ja men du ska med mig och pappa hem idag men gå och ge mamma en kram börja han gå med tunga steg jag gick förbi med rask steg mot bilen man hann se att han gick tveksamt mot mamma å gav henne en halv hjärtad kram. Å hon vart inte direkt som hon vart glad över att se han heller.

Sambon berätta att lilleman gett henne sin kram sen kommit fram till pappa och gett honom en mycket större kram sen när dom skulle gå hade han med lätta steg tippat mot bilen.

Jag tycker det säger en hel del hur barnen ser sin mamma. Att som 4 åring inte vilja gå med lätta steg mot mamma är bevis nog för att dom inte trivs. Så beslutet att kontakta advokat och ge oss in i striden om enskild vårdnad känns helt rätt.

Men har ännu inte riktigt skakat av mig känslan av att varit så nära människan Jag bli fysiskt illamånde. Jag börjar genast se vart bästa flykt vägarna är. Och har sten koll på vem som är vart å vart jag har mobilen. Efter 30 -40 minuter efter mötet börjar hjärt klappningarna gå ner. Men idag är tankarna mer hur i helvete är människan skapat? För hennes sätt går mot alla mina grund tankar. Som mamma tar man ansvar till sista andetaget man sätter sina barn före sina egna behov.