Funderat

å funderat fram å tillbaka.

Varför mår jag som jag gör? Var har min glädje tagit vägen och vart har min livkraft tagit vägen? Vart tog min jävlar anama vägen?

Jovisst har jag alltid i alla tider haft motiga perioder men oftast väldigt korta typ två tre dagar. Men så har jag hittat rätt igen och tagit tag i allt igen och vandrat på vidare i ullsstrumporna. Och nästa motiga period kom kanske 3-4 år senare. Numera så verkar det som jag har energi att va på topp max 4 dagar så kommer 3 veckor med bara motiga dagar. Å dom tre första dagarna är jag helt slut. Jag funkar å göra vardagliga saker men mer på ytan. Städar jag så blir det dammsuga av lite snabbt, torka av bänkar å sån städning. Det där att torka av dörrar fönster bräden, putsa fönster, Se till att allt är fint hela tiden. Den enegin finns inte längre och står jag till och börjar så kommer jag halvvägs å sen är jag tvingad att sluta för jag orkar bara inte. Jag mår illa och kroppen säger kraftigt stopp.

Den lilla hjälp jag får från familjen den tar jag med glädje emot. De tre stora barnen dom hjälper till på sitt vis inte så att jag får all den hjälp jag vill ha och när jag får den får jag bita mig hårt i läppen för att inte tala om hur man egentligen ska göra saken. Jag tar hand om det dom inte ser ingår i det dom gjort. Som att torka av spisen och diskbänken. För inte tala om att bordet aldrig tycks ingå i det där med att ta hand om disken efter maten.

Sen min dagliga kamp i hallen. Där ALLA!!! å då menar jag alla utom mig själv. Tror att skor och jackor hör hemma i en enda röra på golvet. Eller på en stol i köket eller för all del varför inte hänga jackan på en matstol i vardagsrummet. VARFÖR DÅ FÖR???? jag fattar inte grejen...vad är det som är så jävla viktig att man måste gå genom hela lägenheten med jackan för att sen hänga av sig den?? VA? Jag önskar faktiskt mig hus tomte som hoppade upp och bet alla som envisas med att hänga jackor nån annanstans än i hallen! Å det ska inte va en söt liten tomte utan en ful å elak jävel som bara lyssnade på mig och bara va snäll och trevlig mot mig. Så jag kunde lägga ner allt tjat och så skulle jag säkert få lite mera tid till att bara samla energi.

Men varför mår jag så här? Har jag för höga krav på mig själv? Eller låter jag andra trampa på mig och bara står och tar skiten dag ut och dag in?

Jag tycker ju inte att jag gör mer än andra tjejer gör hemma. Jag har en sambo som faktiskt diskar lagar mat och städar UTAN att jag behöver säga till honom att göra det. Men vad han inte bara kan är ju att se att istället för att dra fram massa skit så behöver man inte plocka och städa hela tiden utan det kan faktiskt vara städat en till två dagar.

Som att bara ställa undan skor istället för att bara kliva ur dom mitt innanför dörren och när man ändå gör det hänga av sig jackan i hallen på en krok skulle göra att jag blir mindre stressad över att om han skiter i att börja tänka till så ser ju alla andra att det är helt okej att traska in och dra fram skit för så gör ju han å då måste det ju va okej.

Det lustiga är ju att han är en väldigt ordningsam man som gillar ordning och reda och som gillar rena ytor. Men att den där latmasken som bor i hans ryggrad verkar skrika högre än allt annat. Men jag har försökt prata med han och förklarat att du borde det inte enklare att bara göra sakerna på en gång och då göra det ordentligt än att börja här dutta lite där skruva lite där och sen få springa runt som en galning och städa upp allt en vecka senare när det ser ut om nån aldrig brytt sig om att städa?

För jag har börjat med att skita i att plocka undan grejorna han drar fram å låter det ligga där för han märker ju att när han ska göra färdigt så finns inte alla grejor för "nån" varit där och pillat på grejorna så hälften av sakerna är bort slarvade. Å den dära nån är inte jag! Utan oftast är det lilleman eller lilla mellantösen som ojsan men va trevligt här ligger det en hög med skruvar å muttrar undra om man kanske ska röra runt bara lite eller ta bara en för den va ju ganska så fin. Sen så kan inte sambon göra färdigt sitt projekt för det fattas saker. Å jag muttrar för mig själv å biter mig i läppen. Om du hade gjort klart från början så hade detta aldrig hänt...

En sak som jag däremot inte släpper riktigt är tvätten. Bara skitig tvätt kommer ner i tvättstugan fixar jag den å varför jo...jag hade ju ett expriment då jag släppte lite å då vart tvättsugan ett helt kaos. Kläder hängdes upp i stora rular på torkställningen tvätt coh sköljmedel över halva golvet inget hann torka så tvätt högarna bara växte. Så nej jag tar gäran tvätten själv. Det är nästan lite skönt att stänga i sig i tvättstugan och hänga lite tvätt och dra igång torktummlaren så man blir svett i pannan. Å så får jag till 96% av tiden vara där inne ifred.

en varför skäller jag då inte mera på alla? Jo för att jag helt enkelt inte orkar. Jag säger till en två tre gånger om nåt till samma person men inget händer så hittar jag nästa sak att gnälla på sägger till en två tre gånger och inget händer. Å så nästa å nästa å nästa å så håller det på. Men så ibland märker jag att jag bara behöve be en gång som kläder i soffan...morr jag blir så trött...varför ska man sitta i soffan och klä av å på sig varje jävla dag men aldrig plocka undan? Varje dag hittar jag pyjamas eller strumpor eller tröjor i soffan. Samt allt alla filtar ligger på golvet mellan soffan å bordet...nu har jag dock märkt en väldigt underlig sak, nämligen att när jag ber om att den som glömt sina grejor i soffan och kastat ner filtarna tar hand om det faktiskt går och gör det...som att två års tjat verkar ha fastnat. Det kan inte va möjligt.

Så att jata på 7 pers dag ut och dag in tär på min energi så jag orkar bara inte med att tjata. Jag har lagt ner och går istället och tjurar och det tror jag är den största energi tjuven. Att jag bara inte kan få familjen att förstå att gör som jag ber dom om första gången så ska ni se på en som verkigen börjar må bättre och så ska ni se hur roligt livet kan bli istället.

Den andra saken är nog den största bidragen orsaken. Nämligen att ingen i familjen tycks uppskatta mig utan tar allt jag gör för givet.

Det tär faktiskt jävligt mycket. Det där att ingen kommer och säger men tack för att du fixade tvätten...eller men oj va trevligt och snyggt det är hemma. Att barnen inte gör det kan jsg förstå för sambon han säger sällan nåt uppmuntrade. Fast jag ser att han kan kasta ur sig snälla och trevliga kommentarer till alla andra runt omkring sig. Ett par uppmuntrade ord till nån kompis eller nära vän. Men att stå upp och peka och säga kolla se vilken kvinna jag har ser ni blir ni inte halt avis på mig nu? Det finns inte på världskartan. Men slänga in ett par fina rader till ett gammalt ex när hon fyller år det kan han. Men anstänga sig och ta tillvara på det han har hemma...nej det är ju inget roligt. För man saknar ju inte kon förrens båset är tomt sägs det.