Hur

kommer det sig att efter alla år med bråk om skit saker om små saker som inte har någon som helst betydelse bara lägger ner då det som vi trodde skulle bli det värsta bråket i mannaminne knappt startat?!

Små barnens mamma har ju i flera år (och ännu flera innan min tid) bråkat om allt från vem som ska köpa vantar till hur många timmar vi har lilleman på dagis. Hon har bråkat om saker som inte handlat om barnen försökt göra mig och sambon osams (vilken hon lyckades med två gånger men inte så pass som hon hade trott) hon har ringt mailat sms:at i tid och otid...om inget...och om allt. Men 99% av gångerna om inget viktigt.

Så fick vi äntligen i somras papper på att inte bara vi ansåg att hon inte var en bra mamma i längden och att hon faktiskt är sjuk så pass att hon inte klarar av rollen som mamma fullt ut. Så då satte jag och sambon oss ner och sa...nu är det dax nu får vi faktiskt börja kämpa om att barnens rätt till en normal uppväxt. Och vi tog kontakt med en specialist jurist. Och inledde den juridiska delen av kampen om att få ta över ansvaret på barnen på heltid. Och stålsatte oss på en hård kamp med många smutskastings kampanjer.

Och så när vi börjat sett hennes svar så inser vi båda att det vi trodde skulle bli rätt. Hon kommer att gå den fula vägen och göra så mycket skada hon bara kan på vägen skit i vem hon skadar bara hon skulle må bättre så. Att barnen skulle bli lidande verkade det som hon helt enkelt struntade i.

Men så en dag så helt ut ur det blå så vände hon kappan och sa att hon skulle gå med på allt. Jag och sambon trodde inte ett ögonblick på att det skulle hålla isig men smed mellan järnet va hett och skynda på juristen om att få fram ett avtal.

Och även i förberedande möte så säger hon att ja sambon han ska få ta över hala ansvaret och ja jag skriver på...och så får vi avtalet i handen.

Och i dag kom det en förfrågan om hostmedicin till lilleman från henne...vi hade två i kylen...åkte över och sambon tog med avtal och fullmakt...samt papper om dagis fritids mm mm. Och hon skriver på utan att blinka. Så här sitter vi med lång näsa och båda bara va vad hände?

Vart tog kampen vägen vart tog hon vägen som skulle kämpa för att se till att vi inte skulle knappt se dom. Och nu sitter vi här med ett avtal som är bra mycket hårdare än det vi hade tänkt oss. Och det är det hon själv dragit fram riktlinjerna för. Alltså hon själv som valt att ha ett väldigt litet tajt avtal som inte ger henne mycket utrymme att vara i barnens vardag.

Nu när jag sitter här och funderar på min lilla kammare slår det mig en sak, hon kanske helt enkelt som så att hon insett att genom att ta bort sig själv från barnens vardag helt och bara finnas där på helger och då kunna vara extra duktig och orka göra saker med dom. Sen det att hon tänker flytta från området bara det...nu tror ju inte vi att hon flyttar så långt men ändå...att hon insett att 4-6 dagar i månaden är vad jag faktiskt klarar av...och då kommer även barnen få det bästa.

Dom kommer få en stabil hemmiljö med bättre möjligeter och en helg mamma som orkar och vill göra saker med dom. Så enkelt kan det faktist va...

Medans jag skrivit detta har jag mumsat på pepparkaka och blåmögelost å se på fan...katten svea äter det med...hon äter allså chips, ostbågar, popcorn...och så nu pepparkaka med blåmögelost...kommer rassla gott i hennes mage imorgon ja ja är ju ändå jag som tar hand om det så...