Oj

nu vart sambon och jag osams...på riktigt.

Kasta bara ur mig på fb att jag bara inte fattar vart vårt jämnlika förhållande tog vägen.

Och jag vet att mycket av det är mitt eget fel. Att jag inte kan låta skiten gro till höften hoppa jämfota hopp mellan klähögar och diska en kopp eller dricka ur en skitig. Det kryper bara i hela mig kropp när jag ser sånt. Även hemma hos andra som har stökigt blir jag sån att jag bara vill kvala upp ärmarna och städa. Så luta mig tillbaka och blunda och släppa taget går inte. Jag blir skit stressad inombords. Och så kan jag inte sova magen rasar och jag blir sur och grinig. Så för alls välmånde så gör jag mycket av sakerna själv. Fast jag blir helt slut av allt jobb som jag tar på mig.

Jo sambon han lagar mat han diskar han städar...han gör mycket inte det jag säger bara det att jag vill att det sker i min standard..och hur jävla vanligt är inte det?! Tror inte alls att jag är ensam med det här.

Men begär jag så mycket? Att man tar saker på en gång och att man gör det rätt första gången? (nu lät jag som en riktig ragata och det kanske jag gått och blivit?)
Alltså ta disken och torka bordet innan det är in torkat...blir ju så mycket lättare n att vänta tills det sitter som berg och man får ta fram slip för att få rent på bordet.

Släng inte kläder på golvet skitiga kläder=tvätt korg. ja ja iallfall så blev han förbannad och sa istort sätt att jag bara gnäller hela tiden att han är lat och aldrig hjälper till mm mm nja lat är han ju...det erkänner ju han själv. Hjälper till det gör han visst.
Han vart så sur att han klev upp ur sängen (där han satt och SPELA inte vila inför nattjobb han som sa han va så trött kunde slänga bort 45 min på det men diska istället nej)tjata hål i huvudet på tjejerna och fick dom att plocka undan göra sig redo för sängen. Nu sitter han och surar i soffan...vad jag bara undra om va ju...när gick hela ansvaret över till mig?!