Inte

så bra kanske när man sovit som en kratta i ett dygn sen jobba en hel natt och så vaknar tidigt efter det fast man skulle behövt sova ett helt dygn i stäck. Man kravlar ur sängen och ska ta sig en kopp kaffe och halsbrännan säger nej nej nej inget kaffe här inte! Då kanske man skulle ta och börja lyssna på kroppen och sluta dricka kaffe istället för att tvinga i sig två koppar bara för att känna sig lite piggare i kroppen.

Men eftersom sambon vaknade lika tidigt som mig så passa jag på och tog upp lite saker som retat mig det senaste dygnet. Och som vanligt är det att hans ex som alltid ser till att använda barnen så han ska känna sig skyldig och ställa upp och rädda henne som ser till använda sig av situationen och spä på.

Så varför ska jag alltid va den som ställer upp på allt för?

Jag fick inte den stöd och hjälp jag hade behövt i somras av sambon för hon rasa ihop och vi fick ta tillbaka barnen under vår barnfria semester. Så jag som verkligen skulle behövt lite lugn och ro fick bita ihop och ta mig igenom det hela i stort sätt själv. Men nu när hon drabbats av samma sak ska jag bara svälja och ställa upp och vara snäll. Jag vill inte men för barnens skull så måste jag ju.

Skulle jag sätta mig på tvären och bara neka att hjälpa till så drabbas jag med all säkerhet av det stora dåliga samvetet och fattar ju att sambon trots att han säger att han förstår att jag inte orkar eller klarar av att ta hand om alla tre ensam just nu när dom är helt uppe i varv. Så är jag ju rädd för att han egentligen tycker att jag sviker han och barnen. Men frågan är ju om jag ställer upp och tar dom hela helgen själv så kommer jag inte palla och kommer trilla ihop och va gör det då för nytta?