Erkänner

mig skyldig till att bli uber irriterad på sambons tid optimist tänkande på morgonen.

Han är super kass på att planera tid å jag kan inte fatta varför. Det är ju inte som så att det är en nyhet att han har tre små ska upp och göras iordning för skola och dagis och att det är tre små som gör allt för att förvirra sin pappa. Att han aldrig lär sig att tänka ett steg i förväg. Han har ju trots allt haft ca 19 år på sig att lära sig...vissa är tydligen svår lärda.

Ibörjan så trodde jag i min enfald att han skulle klara av att ta hand om allt själv. Å jag kunde lixon såsa med på ett hörn men insåg väldigt snabbat att jag fick nog kliva in och styra upp lite och förbereda en hel del så att han kunde bara köra samma sak varje morgon. Å bara va den tjatiga så jag skulle slippa den rollen.

Jag börjar förberedelserna redan kvällen innan. Jag plockar fram kläder och lägger fram så att den saken blir en sak att bråka minimalt om.

För gör jag inte det så kan proceduren om att få fram kläder som ser någorlunda ut ta upp till 45 minuter. Å med föra en massa bråk och sluta med att hela dagen är kaos. Så enklast är att lägga fram kläderna dagen före.

Sen är det de där med att frukosten ska hamna på bordet. Jag brukar gå ut i köket och börja plocka fram saker så brukar sambon komma lufsande. För anser att jag inte behövs i köket när dom äter utan det är hans jobb. Han som behöver små prata om saker som ska hända i skolan och sånt. Jag FÅR ju inte lägga mig i sånt enligt deras mor.
Sen så av någon underlig anledning som jag forfarande inte kan förstå så verkar det som han helt tappar tiden när dom sitter där och kan mitt i frukosten börja visa kort på mobilen eller visa andra saker som gör att tre små helt plötsligt inte kan äta frukost utan allt står halv ätet kvar för jag på pekar att klockan är mycket å då säger jag till ca 10 min innan vi skulle behöva ha bråttom. För jag vet att dom där tio minuterna behövs för att få små att borstar tänder hår och tjafsa om jackor väskor och annat.

Sen så slår det aldrig fel jag lovar! Går jag ut genom dörren först så tar det ca tio min extra för sambon att hitta telefoner nycklar å annat löst krafs han ska ha med sig. Står jag däremot kvar och låssas som jag håller på med något och kan stöd hjälpa han med att fråga vad letar du efter? För att sen kunna svara det ligger där eller där så han slipper springa runt som en yr höna och leta och för att spara tid.

Jag hatar att stressa men måste jag så planerar jag snabbt i huvudet vad jag ska göra och utför sakerna i 190 knyck. Så gör jag även om det gäller jobb eller hemma. Och jag VET (det som retar mig lite) att sambon är en jävlel på att planera tid på jobbet och att stressa fram så att allt klaffar snyggt. Men hemma neeee det bara inte går in i huvudet att tänker man till och planerar i för väg så slipper man stressa.

Men det kanske är en del av charmen med att leva med honom inte vet jag men det stör mig så in i helvete varje jävla morgon samma visa...han trallar i väg i nåt annat land å drömmer sig bort vart har jag ingen aninig för det är ett land jag sällan besöker.