Stora

barn stora bekymmer heter det ju...just nu är jag rätt så nöjd med dottern hon håller sig på jämn nivå. Inte så att hon kommer igång å går till skolan men hon gör mer saker hon umgås med kompisar på ett bättre sätt. Sen beror ju en del på att hon skaffat sig en pojkvän som faktiskt har bra inflytande på henne. Sen att han får ta mycket av hennes super kassa humör är ju lite trist men samtidigt skönt för mig.

Sonen min han flyter på han går i skolan gör det han ska men visst är hemma nån gång i bland men inte mer än nån gång i månaden. Han åker var å varannan helg till flickvännen på tjörn. Sen är ju han mer lugn som person så är ju helt annat att takla om det är nåt som behövs göras.

Dom tre små håller sig på jämn nivå. Verkar som dom hittat ett mer inre lugn än vad som dom har haft. Men idag när vi hämta lilleman på dagis så var han rakad på skallen. Inte bra!! För det första så hade han ingen mössa eller keps. Sen så kort kan man bara inte klippa barn i den åldern. Han har inte tillräckligt skydd i huden på huvudet. Det går ju inte att smörja in huvudet med solkräm för det funkar ju inte så bra. Så får skämmas nu i ett par månader för alla tror ju att det är vi som gjort det när dom ser oss.

Sambon han håller sig på min goda sida. Han retar inte upp mig allt för mycket för tillfället. Igår kväll satt vi och kollade på hockeyn tillsammans å blir så full i skratt. Han gastar å han skriker. Han pekar och talar om för tränare och domare vad för fel dom gör. Okej han tog sig ett par whisky men inte va han ap full. Snarare trevligt berusad. Kröp ner å kollade på hellboy till vi somnade så en helt okej kväll.

Men nu till han den där vandrande vålnaden. I lördags kväll så tog vi ett snack med han ang hans skola och varför han inte går och vad han ska hitta på istället. Han kan ju inte bara gå och dra! Han lyssna och det verka som han uppskatta våra förslag.
Så i det stora hela kändes det som vi kom fram till något.
Men sen på söndag så fråga jag om han kollar upp med det vi pratat om men se det hade han inte å verka mest som vi va jobbiga som ville att han ska göra nåt åt saken. Och jag försökte fråga och få nåt svar men han bara undvek mig och tog andra vägen för att komma till trappen då brann det till i skallen. Å helt enkelt fråga va fan tror du att du bara kan undvika att svara eller bara skita i allt å sitta på din röv tills du är 92?!
Va fan vill du ska hända att nån kommer och ger dig ett jobb bara så där? ja ni fattar hur visan fortsätter. Å han bara står där jamen jomen amen nä jag har ingen aning.
Efter ett par minuter av väl valda ord från min sida så vandra han upp till sitt igen. Lite senare kom han ner igen å då försökte jag förklara för han att det är inte bara där för ag blir arg utan det är för att jag vill han ska vakna till och börja fundera lite på livet sen vill ju jag att alla barn ska få det bätte än vad en själv har haft. Å jo han förstog mig (och sambon som va med på ett litet hörn) och jo klart han kunde se till att gå till skolan dom sista tre veckorna ja jamensan.

Så i morse vaknade jag av att det klappades i trappen å det banka i skåpdörrar i köket och kunde på ljudet höra vem det va ju han vandrade vålnaden. Bra han är upp nu vid halv nio då gör han sig snart färdig till skolan. Somnade om en halv timme och vaknade av mobilen. orkade inte gå å svara men kunde inte somna om så gick upp.

Va snäll och lät sambon sova lite till men när jag hörde han börja vakna till fixa jag kaffe sen gick jag in och kröp in under hans täcke å snodde åt mig lite värme.

Vi greja å hade oss men vid halv 11 tyckte jag att jag allt kunde fråga när vandrande vålnaden tänkt sig dra på sig kläder och vandra bland andra folk. Jo fick till svar att strax före 13 skulle han till skolan.

Jag och sambon lasta ur säng stommen vi fått av hans syster som han i sin tur gett sin syster, för att ena av små tjejerna ska ha den. Medans vi står ute vid bilen så kommer han å går förbi.

Bra han är på väg iallafall tänkte jag. Hoppa in i bilen för att det var dax att åka till station och hämta sonen som äntligen skulle komma hem. Nu ska ni fåra höra.
När jag är på väg dit så passerar jag den vandrade vålnaden på väg åt ett helt annat håll än dit skolan ligger. Vart förbannad å ringde upp sambon.
Och berätta vad jag sett. Han sucka å jag kände att jag blev förbannad IGEN!

Så fick hem sonen allt frid å fröjd åkte på möte på sonens skola och fick beröm nog för att han inte gör allt som han kan utan lever på gamla meriter...känns det igen neeeeeeeeeej då inte alls.

Hem å hämta sambon hämta ungar å hem igen. Å dom hoppa glatt iväg och kolla kompisar men bedövelse ingen va hemma. Men dom hitta allt på lite grejor ändå så dom va nästan glada om att få komma in när det va lägg dax.

Kan säga att när jag frågade den vandrande vålnaden om varför han gick åt ett halt annat håll så fick jag till svar jo men börja senare än vad jag sa jo tjena som jag tror på den sa jag. Ska få sambon och ringa läraren och kolla om han var där som han sa eller om han trodde att han skulle kunna ljuga för oss. För då kan jag säga att jag kommer bli förbannad! För kan han inte va mer rakryggad när han är snart 20 år då kommer jag tame fan inte hjälpa han nåt mera här hemma kommer plocka ur han tvätt ur korgen kommer inte tvätta nåt som är hans. Mat ja kommer ju naturligtvis se till att han åxå får mat men när den serveras inte 3 timmar senare när han behagar komma ner. Kommer inte se till att det finns bröd eller sånt framme heller utan han kommer att få upptäcka att fan jag kan inte leva här som ett spöke utan jag måste nog ta tag i mitt liv.

För va fan man kan faktiskt inte leva på att spela data utan betalning. Man kommer inte som utbytes student till nåt annat land heller när man är så här gammal han har börjat sumpa alla sina chanser. Och som det är nu så har vi faktiskt inte råd med en som inget vill göra och som inte vill inse att alla hans chanser börjar en efter en försvinna för att han inte tar tag i nåt alls. Nä dax att ta tag med hård handskarna!