Söndags morgon

å är ensam vaken kl halv 12.
Ute hörs ett stilla regn och ljudet av bilar som kör på blöt asfalt. Inne hörs inget annat än tangenternas stilla knaprande och kaffet som gurglar i köket. Då och då hör jag hur sambon vänder på sig i sömnen. (han snurrar jämt runt i sängen det ser ut som en mindre vivelvind dragit fram på hans sida sängen varje morgon)

Så här sitter jag och njuter av stillheten och samlar kraft när jag vet att det bara är en dag till kvar av stillheten innan de små kommer och huset fylls åter igen av tjafs och kiv. Från morgon till kväll. Hoppas på att vädret blir lite bättre så dom kan va ute lite samt att kompisarna har tid att leka lika mycket som dom vill.(dom har ju lite svårt att förstå att man kan ha andra saker för sig)

Sen så längtar jag efter stora sonen som kommer hem i morgon han har ju varit borta nästan en vecka nu å det är nästan lite för mycket för mamma. Även om han messar och ringer så är det inte samma sak.

Dottern min slog mig med häpnad i går. Hon tog fram gräsklipparen och klippte gräset på baksidan! UTAN att vi hotat henne till livet. Så det lutar åt att jag inte behöver bli så bra vän med den ändå :)

Planer för idag är att åka till min farfar som fyller 90 år hurra hurra synd bara att han är den tråkigaste som går i ett par skor. Han vill aldrig prata om nåt annat än vad som hände 1936 eller så om vilka hus som stog var och vem som bodde vart samt vem som va släkt med vem.
Aldrig om något som hände 1979 som man själv kanske kan medföra något i samtalet. Nej nej å så tar det han en evighet att berätta nåt som skulle kunna gå på ca 10 min max! Eller så pratar han om hur illa han ser eller vad som nu kan va fel. Men hallå du är 90 bast gubbe du bör inte va pigg som en lärka.

Visst min morfar var äldre än han men han var en helt annan person.Han tog åldrandet med mod. Å hängde med i dags pressen så gott han kunde. Å var intresserad av hur man själv hade det. Farfar han är bara trist och har alltid varit.

Vet ju att min farmor som dog när jag va typ 6 år vart med barn i ung ålder å dom gifte sig med buller och bång men det höll inte länge för hon kasta ut han å skilde sig för han var så tråkig! Säger ju en hel del om var jag fått en del av mina egenheter ifrån. Kommer ifrån en familj med två starka kvinnor så inte konstigt att man blivit som man blivit.

Farmor som levde som hon själv ville och brydde sig inte direkt vad andra tyckte.
Mormor packa ihop sitt och barnens pick och pack och tog sig en lägenhet för att mammas pappa min rikliga morfar var en kontors suput. (jag har aldrig träffat han för han tog livet av sig när mamma va i 15 års åldern) Så kunde jag bli nåt annat än en stark kvinna?

Med såna förebilder menar jag? Att dom inte skämdes för att vara ensamma på den tiden så man skulle göra allt för att hålla ihop familjen?! Jag vet att min mormors hjärta slog extra för mig eftersom jag är den enda av hennes barnbarn (medans hon levde) som va ensamstående. Sen att efter hennes död så har nog bara en av mina kusiner valt att hålla ihop med sina barns pappa. Är ju en annan femma att mina kusiner är trögfattande är ju inte mitt fel?!